Världen har viss erfarenhet av hur konstruktivt det är med larm och panik kring klimatet. Bortom-punkten-för-mänsklighetens-räddning-retoriken är inte ny, tvärtom. En del ger upp och struntar i att helt bry sig, andra lever med vardaglig rädsla för sin och sina barns framtid och åter andra slutar lyssna för att man uppfattar ledbandet som sekteristiskt. Och det är klart, när IPCC-chefen bara några dagar efter sin utnämning hamnar i kontrovers eftersom han till Der Spiegel sa att ”det inte är slutet för världen” om den globala uppvärmningen överstiger Parisavtalets mål om 1,5 grader, och anklagas för att låta som en klimatförnekare, då har renlärigheten inom klimatrörelsen gått väl långt.
Jim Skea, FN:s nye högste klimatforskare, har ingen ambition att få oss att slå ned på takten på klimatåtgärder, men menar (och inte utan fog) att det redan i dag finns teknik – till exempel inom förnybar energi – som har kapacitet att agera på de hoten. Hot som absolut är existentiella, särskilt i den del av världen där stigande havsnivåer hotar samhällen och nationer. Om alarmismen får oss att paralyseras (och det finns det som sagt anledning att misstänka), ja då är det verkligen inte fel att något litet tona ned paniken och fokusera mer på de konkreta lösningarna, något Jim Skea, lovar ska synas i nästa klimatrapport.
