Låt alla barn komma till mig, hindra dem inte, sa Jesus själv. Säkert så med allvarsrösten. Frälsarens normbrytande syn på barn går som en röd tråd genom evangelierna. I en tid när vuxenvärlden inte tillerkände barn ett egenvärde behandlade Jesus dem som så värdefulla att han slog fast att för den som förleder eller förför en av dessa små vore det bättre om en kvarnsten bands runt halsen och kastades i havet. Jesus såg barnen. Talade till barnen. Tog dem i sin famn och välsignade dem. Det borde ge församlingen av i dag en tydlig fingervisning om att Han gör detsamma än i dag.
Ibland har kyrkan varit alltför föraktfull och cynisk och sett ned på en barnatro. Att den inte är tillräcklig. Att den är omogen. Att den är naiv. På det hade Jesus kanske svarat: Om ni inte blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket. I en svensk kontext är det alltför lätt att vi slår ifrån oss att barn har rätt till tro. En vuxenvärld som berövar dem denna rätt sviker inte bara deras rättigheter utan riskerar även att beröva dem hoppet.
I en Dagen-serie har reportern Josefin Lilja samtalat med olika personer som upplevt att de hört Gud tala till dem som barn. Det är värt att påminna sig om att Gud talar. Och att han gör det i såväl vardag, i glädje och i outhärdligt svåra situationer. Alltid med glädje. Alltid med kärlek. Alltid med hopp.
Och det är även värt att påminna sig om att Gud är densamma för den som är fem år och för den som är 95 år. I Sverige, i dag.
