Glöm inte bort den andra ledarkrisen i kyrkan

Just nu pågår åtminstone två ledarskapskriser inom kristenheten samtidigt. Den ena, nog så viktig, handlar om hur vi förebygger och motverkar osunt ledarskap där människor riskerar att fara illa. Den andra, som vi också behöver tala om, handlar om bristen på ledare och om kyrkans oförmåga att skapa utrymme för nya ledare från en yngre generation. Det finns en risk att församlingarna missar den inför framtiden så avgörande utmaningen att alltför få vill bli, och tillåts bli, ledare.

Vem vågar bli ledare i dag? En anledning till att få vill bli ledare beror på vad vi kan kalla för ”piedestal-kulturen”. Vi behöver fråga oss vad som kommer att hända med lokala församlingar om vi fortsätter sätta ledare på piedestal? Som om de ska vara fullt färdiga med detaljkunskap om församlingens arbete i stort och förväntas ha förmåga, kunskap och idéer från första dagen om hur församlingen ska utvecklas. Vi kan inte kräva fullkomlighet av ofullkomliga människor.

[ Fredrik Wenell: Att vara präst eller pastor är inget yrke ]

Februari är månaden då församlingar håller årsmöten. Människor som nu väljs förväntas få församlingen att blomstra. Ibland bortom rim och reson. Med det kravet och tyngden på axlarna är risken att få vågar ställa sig till förfogande. Inte minst yngre säger nej och avstår. Vi behöver odla en annan sorts ledarskapskultur. Utan piedestaler.

Vad består då en god ledarskapskultur av? Inom politik så väl som i kyrkans värld är förtroende det kapital man lever av. Något som byggs över tid men som kan raseras snabbt. Båda miljöerna är en del av en förtroendebransch. När Fredrik Wenell skriver här på ledarplats ”pastorer och präster är inte anställda för att göra sina timmar utan för att de har förtroende att leda församlingen i vad livet med Gud handlar om i en tid som vår” sätter han frågan om ledarskap i rätt fokus.

Ledarskap handlar inte om att skapa aktiviteter som förhöjer partystämningen i församlingen. Detta gäller lika mycket ideella ledare som anställda. Det handlar i stället om att med livet som insats forma en gemenskap som kan växa och förmedla Guds rike.

Vi behöver odla en annan sorts ledarskapskultur. Utan piedestaler.

—  Lennarth Hambre

Eftersom livet, lika väl som varje ledare, är ofullkomligt behöver ledare omge sig med nej-sägare. Ärliga, kärleksfulla människor som kan bidra med självinsikt och utveckling. Med en sådan miljö omkring sig behöver få ledare frukta att gå in i nya uppgifter. Ingen kan vara ledare i ett vakuum. Det här blir än viktigare ju större område man är ledare för. Vi har hört flera berättelser de senaste åren om ledare som visserligen lett församlingen eller organisationen till stora framgångar men samtidigt utvecklat en självgodhet, omöjlig att korrigera. Ju större framgångar, desto tydligare och mer konkret behöver omgivningen vara.

Ja visst har ledare själva ett stort ansvar men även omgivningen är med och formar miljön och kulturen. Lärdomar, bland annat från sammanhang som Knutby, visar på behovet av maktdelning, där inte bara vissa i ledarskapet tar beslut och påverkar utvecklingen. Att dessutom ge ansvar till unga ledare med andra perspektiv och frågeställningar utmanar på ett sunt sätt. Med en organisationskultur där frågor och uppfattningar får brytas mot varandra blir det en betydligt mera hälsosam kultur. Både livet och ledarskapsrollen är ofta komplexa och kräver flera perspektiv samtidigt.

Visst kan de olika perspektiven ibland skapa konflikter. Men konflikter i sig måste inte vara något negativt. Det är hur vi hanterar konflikterna som avgör om vi växer eller om vi förminskas. Men tyvärr finns det en utbredd konflikträdsla i kristenheten. När konflikter uppstår finns risken alltid att ”sopa under mattan”. Uttrycket att ”den som sopar under mattan får lågt i tak” är en bra bild av hur kulturer kan formas. Men konflikter kan också leda till eftertanke, ödmjukhet, bearbetning av uppfattningar och försoning. Ibland krävs en konflikt för att sätta gränser, något som är absolut nödvändigt för ett sunt ledarskap.

Det sunda vore ju om varje ny eller ung ledare kunde förvänta sig en omgivning som tar ansvar och inte släpper igenom uppenbara brister med motiveringen att ”det händer ju så mycket positivt ändå”. Karismatiska personligheter får aldrig sättas framför karaktär. För att det ska vakas över krävs en omgivning som inte räds konflikter och som vågar säga nej.

Du som är ledare i dag har ett ansvar för att leta efter och skapa rum för kommande ledare, oavsett kön och ålder. Avgörande för åtminstone den ena av de pågående ledarskapskriserna är att kristenheten främjar ett genomtänkt mentorskap som i sin tur har betydelse för att både utveckla en god kultur och goda ledare som håller i längden. På så sätt kan församlingar attrahera en ny generation med potential att trots sin ofullkomlighet bli goda ledare och föredömen.

[ Frida Park: En kyrka för generationerna stavas generositet ]