Är verkligen troende så svåra att hantera?

Det är lite drygt ett år sedan Dagen (8/3-23) rapporterade om att nya demokrativillkor röstades ner i riksdagen. Många riksdagsledamöter hade lyssnat på kritiken från trossamfunden. Det lagförslag som lagts fram av den förra regeringen var alltför trubbigt och godtyckligt. Det kunde exempelvis innebära att en perifer pastor yttrade något som ansågs gå emot kriterierna för att bidragen till hela samfund skulle dras in.

Den nya regeringen har till slut presenterat en ny proposition, vilket vi skrivit om på nyhetsplats (28/3). Det är bra att propositionen bekräftar trossamfundens betydelse, inte minst betydelsen för en vital och fungerande demokrati.

Kriterierna för att stävja demokratihotande extremism kvarstår såklart men de är bättre anpassade för att kunna skilja agnarna från vetet. Ett uttalande av en ytterkantspastor kommer nu inte omedelbart rendera indragna bidrag utan samfunden ges möjlighet att svara och agera.

Själva idén med demokratikriterier bestämda av ett centralt statligt läroämbete är paradoxalt.

—  Fredrik Wenell

Det är också ett steg framåt att samma regler ska gälla i alla kommuner i Sverige. Socialminister Jakob Forssmed (KD) säger till Dagen att bidrag till en scouter, kör eller annan kyrklig verksamhet inte kan stoppas för att det förekommer bön eller att verksamheten har kristen prägel.

Av allt att döma har regeringen nu tagit fram ett förslag där trossamfundens invändningar blivit beaktade, men inte heller den här gången verkar förslaget vara tillräckligt tydligt för att hantera verkligheten. Många svårtydda formuleringar gör det svårt att avgöra om det är bättre, sämre eller samma som förut. Är verkligen troende så svåra att hantera?

Med det sagt är själva idén med demokratikriterier bestämda av ett centralt statligt läroämbete paradoxalt. I Sverige har det inneburit att vissa specifika värderingar identifierats i kombination med på förhand bestämda former.

Men för att demokratiska processer ska fungera behövs organisationer, föreningar, och, ja, trossamfund där människor kan lära sig de demokratiska dygder. Historiskt har det varit en frikyrklig paradgren och de har därigenom bidragit storligen till samhället. Men bidraget till samhällets demokratiska fostran var inte föreningsformen som sådan, utan de teologiska diskussioner där människor tyckte och tänkte helt olika men ändå till slut (men inte alltid) kunde komma överens.

[ Domstol: Kristen förskola har rätt att be bordsbön ]

Att lära sig förhandla, kompromissa och ta beslut tillsammans med personer man från början inte är överens med är betydligt viktigare än att veta hur stadgar, styrelsemöten, årsmöten och valprocedurer ska vara utformade på pappret.

Alla är överens om att skattemedel inte ska gå till religiös extremism. Därför behövs såklart också både styrning och kontroll av bidrag så att det inte går till organisationer som utövar tvång mot enskilda individer, men vi får aldrig glömma att demokrati inte formas uppifrån. Frågan kvarstår: Behövs det ändå inte ett helt annat system för relationen mellan stat och trossamfund? Något Forssmed öppnade för under (G) som i Gud-seminariet i Almedalen 2023.

[ Fredrik Wenell: De demokratiska dygderna behöver aktualiseras ]