Pingströrelsens kanske största förändring?

Det har varit en turbulent tid för pingströrelsen, en som givetvis har smärtat och skapat frågor om vilket ledarskap man vill bygga för framtiden. Det är nödvändigt med ett målmedvetet och sunt ledarskap som kan hålla ihop ”passionerad missionsiver, hängiven karismatik, och välgrundad teologisk reflektion”, som pingstteologen Ulrik Josefsson skrev i en gästkrönika tidigare i veckan. Men det är inte enbart ledarskapsfrågor som pockar på förändring.

Som flera gånger tidigare i pingstväckelsens historia utmanar samtiden, som ett förändrat politiskt landskap, ifrågasättande normer eller, för den delen, nya sätt att uttrycka sin tro och sin tillbedjan i sång och musik. Men den kanske största förändringen handlar om synen på församlingen, ecklesiologin.

[ Ulrik Josefsson: Riv stuprören mellan teologi och karismatik ]

Få förespråkar i dag syndakatalog och församlingstukt. Om det tidigare var självklart att man antingen var medlem eller inte, antingen inne eller ute, har en del pingstförsamlingar numera en syn på lärjungaskapet som en resa eller en vandring.

För många församlingar, likt Filadelfiakyrkan i Stockholm och Hillsong Sweden, är inte gränserna det viktiga – utan centrum. Clas Newman, biträdande föreståndare, uttrycker det i en forskningsartikel gjord av Pontus Tunhav, studieledare på ALT, som att Filadelfiakyrkan går mot en folkkyrklig tradition.

En sådan förändrad ecklesiologi innebär konsekvenser, till exempel för teologin kring omvändelse och efterföljelse. Därför är den på många håll redan pågående och levande teologiska reflektionen kring vad det är att vara församling och rörelse i dag nödvändig. Många bearbetar synen på medlemskapet, kopplingen till dopet och/eller givande. Kanske är kärnfrågan i en föränderlig värld denna: Hur ska pingströrelsen vara relevant i samtiden men samtidigt trogen bibliska ideal.

Som så ofta kan det finnas en spänning mellan viljan till förändring och viljan att vara bibeltrogen.

—  Frida Park

Ja, rörelsen står inför flera vägval som Dagen skrivit om i ett dokument nyligen där flera ledare gör kloka reflektioner kring vad som är viktigt för framtiden. Frågorna är förvisso inte helt nya, och tack och lov har pingstförsamlingarna, som i över ett sekel identifierat sig som en rörelse, en inte så liten erfarenhet av förändring. Ja, till och med av omförhandling, när så har varit nödvändig.

[ Dokument | Pingst gör omtag efter ledarkrisen: ”En frestelse är att bara polera på ytan” ]

I pingströrelsens ecklesiologi i förändring från 2023 beskrivs pingströrelsens själva spiritualitet som präglad ”av drag som pragmatism, handlingsorientering och en entreprenöriell vilja att gå vidare”. Men som så ofta kan det finnas en spänning mellan viljan till förändring och viljan att vara bibeltrogen. Men vägar framåt finns, inte minst för den som förlitar sig på den helige Andes ledning.

Därför är det hoppfullt med samtalen som pågår i både församlingar och på rådslag – som en himmelsk inbjudan till läkande samtal och reflektion kring det som har varit och gemensamt hoppfullt sökande av Guds vilja för pingströrelsen i framtiden. Om hur pingströrelsen med kraft och mod ska kunna fortsätta gå ”framåt mot urkristendomen”.

[ Sam Wohlin: Vi är i ett desperat behov av andlig förnyelse i svensk kristenhet ]