Helgens kongresser i två av Sveriges frikyrkosamfund har väckt debatt, både inför, under och kommer sannolikt fortsätta engagera framöver. Det är som sig bör när det som avhandlas är fundamentalt för den kristna tron och för församlingslivet. I Huskvarna tog frågan om hur EFK ska hantera samkönade äktenskap stort utrymme. På Pingsts rådslag samtalade man om styrelsens hantering av krisen kring Daniel Alms ledarskap. Den som bara följer sociala medier skulle kunna få bilden att det här är det enda som avhandlades. Det är långt ifrån sanningen.
På båda kongresserna avhandlades även flera frågor som riskerar att falla i skymundan när de polariserade debatterna stjäl det största utrymmet. Till exempel redovisades en enkät på rådslaget som visade att pingstvänner vill prioritera miljö och klimat som en av rörelsens viktiga framtidsfrågor. På EFK:s kongress antogs en motion om att arbeta fram en teologi kring miljöfrågorna och klimatkrisen. Det är sunt.
Det har i vissa kretsar funnits en onödig motsättning mellan evangelisation och engagemang för skapelsen. Vissa kan ha eskatologiskt färgad motvilja inför att “rädda sälar i stället för själar”. Hos andra har ibland uppdraget att gå ut och göra lärjungar fallit i skymundan till förmån för våtmarker eller korallrev. Men motsättningen är onödig. Men man kan faktiskt be och arbeta. Och man kan som kristna rörelser självklart missionera och engagera sig för miljö och klimat.
