Samfundens årskonferenser har varit mer spänningsfyllda än på lång tid. Nu är det snart Equmenikyrkans tur att mötas. Bortom de mest medialt uppmärksammade händelserna diskuteras en viktig framtidsfråga. Blir de stora frikyrkorörelserna mer och mer stela samfund där församlingarnas frihet beskärs och ersätts av rättning i leden?
Kongregationalismen, som innebär att en församlingsrörelse betonar de enskilda församlingarnas frihet och självständighet, har varit Pingströrelsens paradgren. Lewi Pethrus var tydlig med att varna för ”samfundsväsendet”. När Pingst bildade sin gemensamma struktur 2001 skedde det därför med viss tveksamhet. Församlingarna måste få stå fria i relation till en samfundsledning.
Men inom Pingst finns det små drag av det episkopala, alltså att ge mer formell makt till en samfundsledning. Pingsts ledning kan till exempel markera mot en enskild pastor genom utestängning från Pingst Pastor eller fråntagande av vigselbehörigheten.
Equmeniakyrkan är tillsammans med Alliansmissionen något mindre kongregationalistiska. Detta märks tydligast genom att ordination av diakoner och pastorer sker på samfundets kyrko- eller årsmöte. Kyrkans ledning har dessutom tillsynsansvar likt ett episkopalt samfund.
Även EFK kan komma att röra sig i en mer synodal inriktning.
— Öyvind Tholvsen
Inför Equmeniakyrkans kyrkokonferens lägger kyrkostyrelsen fram flera förslag om ändringar av samfundets stadgar som beskär den lokala församlingens självständighet. Flera församlingar har kritiserat förslagen eftersom de anses göra samfundet mer episkopalt. Mer korrekt är kanske att säga att Equmeniakyrkan skulle bli mer synodal, eftersom det mest är församlingarna samlade till kyrkomöte och i mindre grad kyrkoledningen som skulle få mer makt. Med kyrkostyrelsens förslag till beslut behöver varje församling på ett tydligare sätt helt ställa sig bakom kyrkans teologiska grund. Om ändringar görs i grunddokumentet i framtiden, så är en rimlig tolkning att enskilda församlingar har att rätta sig efter dessa för att kunna kvarstå i Equmeniakyrkan.
[ Debatt: Equmeniakyrkans medverkan i Pride skapar onödig friktion ]
Även EFK kan komma att röra sig i en mer synodal inriktning. EFK:s teologiska bearbetning av frågan om samkönade relationer skapade osäkerhet. Hur ska församlingarna förhålla sig till rapporten? Under kongressen i maj fattades beslut om att skapa ytterligare tre utredningar. Är utredningarna ett önskemål om att EFK som samfund ska sätta ner foten och visa församlingarna vad som är rätt? Om inte bearbetningarna som görs endast är till för att hjälpa församlingar blir också EFK mindre kongregationalistiskt.
Församlingsrörelserna kan lätt bli de stela ”samfundsväsenden” som Lewi Pethrus – och flera med honom – såg framför sig och fruktade. Tendenserna att vilja se rättning i leden är en rörelse frikyrkorna måste vara uppmärksamma på. Mer kontroll är inte den enda möjliga vägen framåt, även uppenbart osunda sammanhang kan och ska fångas upp och hanteras utan att inskränka kongregationalismen.
[ Equmeniakyrkan kan bli förebild för fler metodistsamgåenden ]
