De flesta kristna samfund i Sverige har landat i en teologisk hållning där man bejakar kvinnliga pastorer och präster. Undantag finns och det pågår en mindre, men högljudd, trend där vissa predikar motsatsen. Det visar vad många förkämpar vetat länge – bara för att man vunnit en generation innebär det inte att nästa kan tas för givet. Här finns ett viktigt arbete att göra!
Om man menar allvar med sin teologiska övertygelse att Gud utgjutit sin Ande över alla – ”era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner” – är det också väldigt viktigt att det blir synligt. En kyrka som predikar en teologi som inte syns i praktiken får oundvikligen trovärdighetsproblem.
Att teologin får omsättning i praktiken är en förutsättning för att den ska leva vidare till nästa generation. Låt oss ta en av Sveriges största frikyrkosamfund som exempel. De som växer upp i pingströrelsen, ser de gott om praktiska exempel på ”här är inte man eller kvinna, jude eller grek”?
[ Frida Park: Var är alla kvinnor? ]
Under Evangelistveckan som återuppstod i Pingstförsamlingen i Jönköping i veckan fick deltagarna lyssna Tash Kusi, från Holy Trinity Brompton church och Alpha i London. Kusi, som ursprungligen kommer från Ghana, berättade om hur svårt det var att tro på att Gud kallat honom till att bli ordinerad i Engelska kyrkan – eftersom han inte såg någon bland ledarna som såg ut som honom. Alla var vita medelålders män. Kusis berättelse satte fingret på behovet av representation. Frågan behöver ställas: varför ser inte kyrkan ut som det omgivande samhället när det gäller till exempel ålder, kön eller etnicitet?
Om vi drar parallellen till våra sammanhang och frågan om kvinnligt ledarskap – hur ser det ut i svensk kristenhet i dag? Får uppväxande unga kvinnor i frikyrkan möta kvinnor som är föreståndare, samfundsledare, teologer och predikanter? Får de föredömen som ser ut som dem själva, så att de också vågar tro att de kan göra samma sak; att Guds kallelse gäller även dem? Trots att kvinnor är i majoritet bland medlemmarna syns män i mycket högre utsträckning på offentliga plattformar. Var är alla kvinnor?
Att teologin får omsättning i praktiken är en förutsättning för att den ska leva vidare till nästa generation.
— Frida Park
Här är det viktigt att poängtera att man inte alls behöver hamna i ett kvoteringsläger – att vi som första faktor för utkorelse tittar på ålder, kön eller etnicitet. Allt handlar om vem Gud kallar. Men de som bekräftar en persons kallelse, vilket oftast är andra kristna [manliga] ledare, måste lägga sig vinn om att inte bara se, lyfta fram och bjuda in personer som är lika dem själva.
[ ”De sköna grabbarna” i Pingst riskerar att skymma kvinnorna ]
Siffrorna talar sitt tydliga språk: inom pingströrelsen, som vi här tar som exempel, har siffrorna förbättrats, men de är långt ifrån att kunna visa att rörelsen tar sin teologi på allvar. År 2023 var andelen kvinnliga föreståndare 16 procent, alltså var 47 föreståndare kvinnor, 243 var män, vilket Dagen skrivit om.
Ändå: Gud kallar inte de kvalificerade. Han kvalificerar dem han kallar. Då är det inte rimligt om kvinnor i högre grad än män måste ”bevisa” att de är kvalificerade innan de får en kallelse till att predika eller till församlingstjänst.
Det är tydligt att det inte är tillräckligt att inta en teologisk position för att förändring ska ske. Strukturer och stereotyper behöver ses över, det är därför välkommet att Pingst har tillsatt en arbetsgrupp som ska se över normer som kan stänga ute kvinnor. Troligt är att det handlar om kultur, brist på medvetenhet och det som brukar kallas för av födseln ohejdad vana: man bjuder in lika eftersom det är lättast att relatera till och förstå den som ser ut som en själv.
Som kristna måste vi kunna bättre. Som frikyrkor med ett förpliktigande demokratiskt arv måste vi kunna bättre. Vi måste leva vad vi predikar. Pingströrelsen i Sverige fyller i år 118 år. Ännu har ingen samfundsledare varit en kvinna. Kanske är det dags?
[ Frida Park: Kallelse - inte kön - måste vara det avgörande ]
