28 september 2020

En tidning på kristen grund



Ledare

Elisabeth Sandlund: Att införa vigseltvång är en orimlig tanke

Åsa Lindhagens krav på vigseltvång för religiösa företrädare är orimligt. I stället bör diskussionen handla om att låta staten sköta juridiken för alla par.

Coronapandemin har gjort att Prideveckan inte är vad den brukar vara. Men även om allt sker digitalt fladdrar regnbågsflaggorna på SL-bussarna i Stockholm och trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) har meddelat att de samkönade trafikljusen vid sex övergångsställen i staden nu kommer att bli permanenta.

Till Prideveckan hör de politiska utspelen avsedda att tillfredsställa målgruppen. Helldéns partikamrat i regeringen, jämställdhetsministern Åsa Lindhagen, svarar för ett spektakulärt sådant. Nu är det dags att tvinga präster, pastorer, imamer, rabbiner och andra religiösa företrädare med vigselrätt att viga alla par eller inga alls, hävdar hon.

Lindhagens jämförelse med handläggaren på Försäkringskassan som inte får diskriminera när beslut fattas om bidrag kan förefalla halsbrytande. Men faktum är att ministern har en poäng. I det ögonblick orden "Jag förklarar er som man och hustru" uttalas byter den religiöse företrädaren skepnad och förvandlas till statlig befattningshavare för en kort stund.

Det är just detta som ställer till det. Men en förändring av nuvarande system i den riktning Åsa Lindhagen skisserar skulle oundvikligen göra att religionsfriheten sätts på undantag. Att förrätta vigslar är ingen bisak, inget som görs som en serviceåtgärd för människor som vill gifta sig. Äktenskapet är för varje religiöst samfund en viktig institution, och synen på äktenskapet en teologisk fråga som staten inte ska lägga sig i, oberoende av i vilken riktning tidsandan pekar.

Läs också Förslag om vigselplikt väcker reaktioner bland kristna


Det finns bara en lösning. Den diskuterades redan 2009, när äktenskapsbalken skrevs om, och hade stöd från såväl politiker som vissa, om än långtifrån alla, religiösa företrädare. Nio av de dåvarande biskoparna i Svenska kyrkan ställde sig exempelvis bakom tanken att låta staten helt och hållet ta hand om den juridiska sidan av äktenskapet. Så ser det ut i en lång rad andra civiliserade länder. Först går man till borgmästaren och genomför en borgerlig vigsel. Därefter kan de par som så önskar komplettera den med en religiös ceremoni, där respektive samfund får följa sin egen teologiska uppfattning utan att det tolkas som diskriminering.

Att införa vigseltvång inom ramen för nuvarande system är en orimlig tanke av många skäl. En sådan är att präster i Svenska kyrkan långt innan tanken på samkönade äktenskap dök upp har haft rätt att vägra att viga ett specifikt par. Samfundet Svenska kyrkan har vigselplikt, om minst en av de blivande makarna är medlem, men det gäller inte den enskilda prästen. Han eller hon kan exempelvis uppfatta att parterna inte tar äktenskapet på allvar eller genom själavård under tystnadsplikt ha fått kännedom om att den ena kontrahenten misshandlas av den andre. Diskriminering att säga nej? Knappast.

Förhoppningsvis skjuts Åsa Lindhagens försöksballong snabbt ned. Men om hennes utspel leder till en förnyad diskussion om att vigselrätten flyttas från samfund till stat för alla par har en fråga som förr eller senare måste lösas tagit ett steg framåt.

Läs också Jämställdhetsministern: Vig homosexuella - eller inga par alls

Läs mer Jämställdhetsministern vill införa vigseltvång

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Fler artiklar