Situationen i Mellanöstern i allmänhet och förhållandet mellan Israel och palestinierna i synnerhet ägnas stort utrymme i Dagens spalter. Det är varken en nyhet eller en tillfällighet. Så har det sett ut sedan Dagens tillkomst, ett par år innan staten Israel utropades i maj 1948. Det som sker i det område där den kristna tron föddes är i sig av stort intresse. Och den politiska utvecklingen i regionen har betydelse långt utanför dess geografiska gränser.

Dagens grundhållning är att Israel har rätt till en existens som självständig nation inom säkra gränser och med ett fredligt förhållande till sina grannar. För detta finns starka argument. En utgångspunkt är de löften Gud ger i Bibeln, exempelvis i citatet ovan. Det judiska folket har en tydlig utfästelse om att få bli rotfasta i sitt land och slippa förtrycket av onda människor. På Gamla testamentets tid handlade det om fiender som filistéer och araméer, i våra dagar leds tankarna till det bestialiska folkmord som stavas Förintelsen.

Men även om bibelställen av detta slag är en startpunkt kan de inte användas som argument vare sig för att relationen israeler-palestinier i grunden är problemfri eftersom Gud har sagt sitt eller för att försvara allt det staten Israel gör. Guds löften har ingen tidsangivelse även om vi litar på att de före tidens slut kommer att infrias. Om den politik som Israel bedriver bedöms kunna bidra till stabilitet och fred ska den berömmas. Förefaller den motarbeta detta syfte måste den kunna kritiseras. Detsamma gäller den palestinska motparten.

I motsats till de omgivande länderna är Israel en demokrati med en livlig inhemsk debatt, inte minst i de valtider som just passerat. I den diskussionen bör också utomstående kunna delta på samma sätt som när det gäller andra stater. Ingen beskyller den som gör tummen ner för en åtgärd som president Obama föreslår för att vara USA-fientlig. Då kan heller inte exempelvis ett ifrågasättande av om det är klokt att i ett känsligt läge lansera en aggressiv bosättningspolitik ses som en fientlig handling mot Israel och det judiska folket.

Bibeln är utgångspunkten men dessutom tillkommer en rad historiska omständigheter. Inte bara Gud utan också britterna, som styrde över området från och med första världskriget, utfärdade löften till det judiska folket. Att infria dem fick förstärkt aktualitet efter det lidande som det fick utstå under 1930- och 1940-talen.

Det är viktigt att ha historien klar för sig. Den kan inte Dagen återge varje gång vi skildrar det som sker i regionen. Men den måste finnas som en bakgrund och en förklaring. Det är därför vi ägnar stort utrymme på nyhetssidorna i dagens tidning till att försöka reda ut begreppen.

Dagens grundläggande Israelvänliga hållning innebär inte att vi inte ser det lidande som det palestinska folket, inte minst den grupp kristna som är klämd mellan sköldarna, får utstå. Det är en humanitär tragedi när murar byggs mellan människor, när varor och tjänster inte fritt kan flöda mellan grannländer, när civila – palestinier likaväl som israeler - blir offer för våldshandlingar.

Världssamfundet, som stod bakom staten Israels grundande, kan inte friskriva sig från ansvaret att försöka få en lösning till stånd som leder till en uthållig fred. Ansträngningarna har hittills inte burit varaktig frukt. Det innebär inte att de ska upphöra utan att de tvärtom bör intensifieras. En framgång skulle gynna inte bara de direkt inblandade parterna och hela regionen utan även världsfreden i stort.

Samtal förutsätter god vilja från båda parter. De grupper som ensidigt vill se Israel som förövare och palestinierna som offer måste fråga sig hur den goda viljan från de senares sida kan förenas med politiska uttalanden om att det slutgiltiga målet är att Israel ska utplånas och det judiska folket ännu en gång drivas ut i förskingringen.

I alla fredsansträngningar är Jerusalems ställning en knäckfråga. Det handlar om en stad som är helig för tre religioner, med en stark dragningskraft på utövarna, vare sig de är judar, kristna eller muslimer. Ur ett kristet perspektiv är det värt att reflektera över vad som skulle hända om Jerusalem hamnade i palestinska händer, inte minst mot bakgrund av tendenserna i andra länder i regionen där den demokratiska vårvärmen tycks få ge vika för en islamistisk vinterkyla.

"Åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte längre förtryckas av onda människor som tidigare." 2 Sam 2:10

För innehållet svarar Dagens ledarredaktion: 
Daniel Grahn, Elisabeth Sandlund och Hasse Boström