Joakim Hagerius: Fördomsfull studie av Peter Esaiasson om kyrkor i förorten

Förorten har blivit en omdebatterad plats. Särskilt sedan polisen har upprättat listan över särskilt utsatta områden. Dessa förorter, utanförskaps­områden, utsatta områden – kärt barn har många namn – har på några decennier förvandlats från etniskt homogena till etniskt heterogena, med stora utmaningar.

Men sällan kommer människor i områdena till tals, det menar Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap och ansvarig för ett stort forskningsprojekt som bygger på samtal med nära tusen personer från Bergsjön och Hjällbo – två av Göteborgs så kallade utsatta områden. Utifrån detta gör Esaiassons nitton observationer som man kan läsa om i samhällsvetenskapliga reportaget Förorten(Timbro förlag).

Observation nummer 17 lyder: ”Civilsamhällets organisationer fungerar inte som förväntat.”

Det finns en överoptimism vad gäller civilsamhällets bidrag, menar Esaiasson. Skälet anser han är att dess föreningar är små, sköts av anställd personal som inte bor i området, inriktade på att hjälpa de mest utsatta och involverar inte de mest driftiga, är bidragsberoende och ofta etniskt organiserade.

Föreningar skapar starka band till den egna gruppen men bygger inte broar till andra, bonding i stället för bridging. Detta är en svidande kritik av civilsamhällets organisationer, som kommer påverka framtida diskussioner. I lördags (5/10) skrev Hamid Zafar, hela Sveriges förortsrektor, om Esaiassons nedslående civilsamhällesobservation i en ledar­krönika i Göteborgs Posten. Men det finns något som skaver. Observationen om civilsamhället avslutas med en parentes: ”(Moskéer och kyrkor kan vara ett undantag, där har jag ingen inblick)”.

I ett fördjupat avsnitt finns ytterligare kommentarer om kyrkor och moskeér, "föreningar som jag inte haft närmare kontakt med". "Det är möjligt, till och med troligt, att kyrkorna och framför allt de större moskéerna har den typen av förankring som teorin om civilsamhället förutsätter. Men kyrkliga ledare är i allmänhet inte direkt kopplade till ett enskilt område".

Stämmer den bilden med verkligheten? I både Hjällbo och Bergsjön finns Svenska kyrkan centralt placerade på torgen. Svenska kyrkan är geografiskt orienterad. Bergsjöns församling är därför kopplad till Bergsjön, och församlingsherden, prästerna och diakonerna till människorna som bor på platsen.

Och detta gäller inte bara Svenska kyrkan. Hade undersökningen och samtalen med människor utspelat sig hos grannen, i Gårdsten, som fortfarande är ett utsatt område men som i år har lämnat polisens lista över särskilt utsatta områden, hade samma lokala förankring visat sig genom pingstförsamlingen.

Den positiva utvecklingen i Gårdsten beror på det nära samarbetet mellan Gårdstensbostäder, polisen och många frivilligorganisationer, enligt polisen. Och om Esaiasson hade djupdykt i utvecklingen hade han sett att flera av företrädarna för frivilligorganisationerna också suttit i styrelsen för Gårdstensbostäder, bland annat och kanske lite oväntat den lokala pingstpastorn Lars, själv uppvuxen och boende i området. Han ansvarar för en verksamhet i pingstförsamlingen som sträcker sig långt utanför de egna medlemmarna. Och i området Lövgärdet, en annan granne, finns Equmeniaförsamlingen Rosa huset med sin pastor Bengt, som bott och verkat i området i decennier.

Läs mer Joakim Hagerius: Församlingen hjälpte Gårdsten till integration

Om kyrkorna ändå ska vara en kraft att räkna med, enligt Esaiasson, förutsätter det att "kyrkorna och föreningarna är intresserade av att skapa en upplevd gemenskap utanför den egna gruppen". Utsagan är helt riktig, men tenderar i sammanhanget att fungera­ som en indirekt och faktisk beskrivning kyrkan som mest upptagen av sig själv. Är detta med sanningen överensstämmande? Den som vet något om det omfattande arbetet i Svenska kyrkan i Bergsjön, Pingstkyrkan i Gårdsten eller Equmeniakyrkan i Löfgärdet, vet bättre.

Peter Esaiassons omfattande studie och samhällsvetenskapliga reportage där boende får komma till tals är ett viktigt bidrag i samtalet om nödvändig samhällsutveckling. Kritiken av civilsamhället som kommer ur dessa observationer är uppfodrande och måste tas på allvar. Den bör närstuderas av kyrkor och församlingar.

Men innan bilden av ett odugligt civilsamhälle i förorten cementeras, som när det gäller kyrkan mest tycks bygga på okunskap och fördom, behöver forskningen kompletteras och nyanseras.