Medierna svek sitt sanningsuppdrag – nu är USA:s demokrati hotad 

Journalistik om Joe Biden ursäktar eller normaliserar inte handlingar eller uttalanden av någon annan.” 

Den brasklappen delas ut redan i förordet till en av vårens hetaste böcker. Och det är en isande nyckelmening som förklarar något av vad som är sjukt i vår tid och vårt politiska samtal.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Vi tar det från början. Boken i fråga är Original sin: President Biden’s decline, its cover-up, and his disastrous choice to run again. Den är skriven av två markiser i den amerikanska journalistikens högadel, Jake Tapper (nyhetsankare på CNN) och Alex Thompson (medarbetare på CNN och New York Times). Den handlar om president Joe Bidens sviktande hälsa, framför allt kognitivt, och hur den under den senaste valrörelsen hanterades av hans närmaste medarbetare, den så kallade Politbyrån. 

Spoilervarning: Den hanterades monumentalt uselt. 

Presidentens skröplighet doldes för medier och väljare, förnekades till och med när 50 miljoner tv-tittare tydligt kunde se att han knappt visste vad han hette under tv-debatten mot Donald Trump. Hanteringen kan med stor sannolikhet ha förlorat valet åt Demokraterna. Kanske till och med demokratin åt amerikanerna, det får vi se om drygt tre år.

Boken är tjock. Det beror inte minst på att president Bidens fumlanden, tabbar, glömskeepisoder var så många. 

Som när han under ett viktigt partimöte fick en lapp med instruktioner – ”du låter för defensiv” – men trodde att det var ett argument och läste upp det ordagrant. När han berättade en historia, glömsk för det faktum att han sagt exakt samma saker minuter innan. Alla gånger som han helt kom av sig under anföranden, tystnade, stirrade på något osynligt och fyllde i med en rad ”ööööh…” och ”you know…” Och, inte minst, när USA:s president inte ens kände igen en av världens mest igenkännbara män: skådespelaren och demokraten George Clooney.

Kristna svenskarna i USA: Därför gillar vi Trump

Men ingen ville reagera. Bidens Politbyrå inte bara låtsades som att allt var normalt, den gjorde också vad den kunde för att skambelägga journalister och debattörer som pekade på hans hälsa som ett problem. Taktiken var klar: de såg till att den som tog upp presidentens ålder tvingades möta ”en kår av influerare på sociala medier, progressiva reportrar och demokratiska valarbetare” vars uppgift var att misstänkliggöra och håna alla som ifrågasatte om Biden skulle klara jobbet i fyra år till.

Men, och detta är ett viktigt men. Detta är inget nytt för traditionella nyhetsmedier. Så länge det funnits en oberoende press har den fått hantera makthavare som manipulerar, vilseleder och ljuger. Mediernas själva existensberättigande är till stor del att avslöja maktens lögner och berätta sanningen.

Här fanns ett stort problem. Bidens motståndare var Donald Trump, en man vars brist på moral bara motsvaras av hans förakt för sanningen. Som författarna uttrycker det: ”Demokraterna begärde att landet skulle välja mellan Trump och en man som sannolikt inte skulle klara jobbet han ansökte om.” Visst är väl även en dement president bättre än en som vill avskaffa demokratin? Pest eller kolera – självklart väljer man kolera? 

Ja, så kan en partirepresentant, en valarbetare eller en väljare resonera. Inte en nyhetsjournalist. När ett maktbärande parti har något att dölja, som att deras kandidat inte klarar sitt jobb – vem behövs då som mest? Fria medier. Men de svek. Polariseringen, detta den nutida demokratins gissel, växte sig stark även där. Nyhetsbolagen har valt sida. CNN, en gång det sexigaste som fanns i nyhetsbranschen, har blivit Demokratiskt propagandaorgan. Att påpeka Bidens brister sågs som illojalitet, som att uttrycka stöd för Trump.

En journalist på vänstermagasinet New Republic uttryckte det glasklart: ”Varje nyhetsorganisation som sätter Bidens minnesförmåga i centrum (…) ger Trumps kampanj vad den vill ha”. Och ja, så kan det vara: Dåliga nyheter om en politiker är bra för motståndaren. Men det är inget som nyhetsmedier ska ta hänsyn till. Konsekvensneutralitet – att publicera sanningen oavsett vad den leder till – är en gammalt journalistisk ledstjärna som inte blivit mindre viktig i polariseringens tid. Tvärtom: nu, med ”fake news”, AI-manipulationer och utsmetade gränser mellan lögn och sanning är den traditionella journalistiken viktigare än någonsin.

Så vann Trump valet på grund av att medierna ställde upp på den charad som Bidens Politbyrå iscensatte? Så enkelt är det inte. 

Det finns ju en verklighet bakom alla politiska spel. Vanliga amerikaner avskydde inflationen som Biden aldrig lyckades få bukt med. De var uppriktigt oroliga för dålig kontroll över USA:s gränser, och inte minst kristna väljare såg med fasa hur många demokrater låtit sig förföras av till och med de mest vanvettiga idéerna i wokerörelsens kölvatten. Som att avfinansiera polisen och hålla den borta från brottsbelastade stadsdelar. Som att anse att barn själva kan avgöra sin könstillhörighet och ge dem medicinsk behandling utifrån det. Som att slentrianmässigt skuldbelägga vita människor för historiska brott – ja, att torgföra fördomar om vita som skulle vara helt otänkbara om någon annan etnicitet. Sådana tankar stannade förut i någon rödvinsdoftande studentförening. Nu blev de på flera håll konkret politik i Bidens USA.

Jag vill inte välja mellan Trumps armé och demonstranter med brandbomber

Och inte minst i Kamala Harris USA – för när Biden till sist (under stor press) tog sitt förnuft till fånga och avgick var det hon som tog över, utan tid för att vaska fram den lämpligaste kandidaten. Vicepresidenten lyckades vara en av få demokrater som var ännu mer impopulär än Biden själv, inte minst för att hon starkt förknippades med hans inflationsdrivande politik och de spridda utbrotten av bisarr wokepolitik. Hon hade inte tid att förklara misstagen i sin politikerkarriär, utveckla hur hennes politik skulle skilja sig från Bidens, föra en vettig kampanj. 

Det var för sent.

Är det något vi borde lära oss av den katastrof som var Joe Bidens presidentkampanj är det detta: Vårda den avvikande rösten. Lyssna på slaven på triumfvagnen som viskar att du inte är odödlig. Det är en lärdom som inte bara gäller politiska partier utan alla organisationer, inte minst församlingar.

I en rimlig värld skulle den sorgliga brasklappen som inleder denna text aldrig behövas. Självklart måste man kunna kritisera Joe Biden och hans omgivning utan att det skulle ”ursäkta eller normalisera” Donald Trumps fatala narcissism. En kristen och en nyhetsjournalist förenas i plikten att säga sanningen, frimodigt och utan fruktan.

Den amerikanska katastrofen är inte i första hand Joe Bidens fel. Det är inget skamligt i att åldras. Felet ligger hos dem som vägrade att medge det som alla visste: Han var för skröplig för jobbet.