Är den här nu, påkristningen?

För många år sedan, när jag mer än nu för tiden flängde runt i svensk kristenhet och berättade för alla som ville lyssna om min väg till tro, skulle jag tala vid en eftermiddagssamling i en anrik kyrkolokal. På väg in tillsammans med min värd stöter vi på en katt. ”Oj, har ni kyrkkatt här”, sa jag. Och fick svaret: ”Ja, men hon är dålig på att fånga råttor.” 

Vi gick in i lokalen, jag blev hälsad välkommen och började min föreläsning. Efter en stund såg jag att ingen av åhörarna längre tittade på mig. Alla hade fäst sina blickar ett par meter till vänster. ”Är den här nu, råttan?” undrade jag. Och möttes av nickningar. Där satt den, en stor fet råtta, som tycktes lyssna uppmärksamt på vad jag hade att berätta.

Den senaste tiden, när rapporterna duggar tätt om hur människor av alla slag, inte minst unga, närmar sig den kristna tron från olika utgångspunkter, har jag ställt mig just den frågan: ”Är den här nu, påkristningen?” Den som jag har tjatat om i ett kvarts sekel, sedan ordet första gången kom i tryck i en intervju med dåvarande landshövdingen i Västerås Mats Svegfors i Kyrkans tidning, där jag vid den tidpunkten var anställd.

Påkristningen pågår: Den sekulära muren vittrar sönder

Svaret är inte lika uppenbart som råttan vid föreläsningen. Men det är mycket möjligt att det är ”ja”, att det vi ser i Sverige i dag är 2000-talets variant på de väckelsetider som tidigare generationer har fått uppleva. I så fall har svensk kristenhet ett kollektivt, och varje kristen ett individuellt, ansvar att inte låta möjligheterna gå oss ur händerna.

Självklart? Javisst. Men inte enkelt. Det finns inga patentlösningar, ingen metod som passar alla i alla situationer. Några av oss är bra på och gillar att berätta om vad Jesus har betytt för oss personligen. Andra gillar att stöta och blöta teologiska argument och ge sig in i debatter om varför det finns så mycket ont i världen om nu Gud är både god och allsmäktig. (Teodicéproblemet är lika aktuellt nu som någonsin.) Vissa vill betona allt gott som den kristna tron för med sig, i form av människokärlek och strävan efter rättfärdighet.

Och spännvidden hos dem vi möter är minst lika stor. Frågorna skiljer sig åt, behoven varierar, beredskapen att ta till sig det man får höra och vara med om likaså. Det som får en person att omedelbart falla på knä och överlåta sig till Jesus kan för en annan kräva lång tid av bearbetning och kontemplation.

Ida-Maria Brengesjö: Är vi villiga att betala priset för att nå unga med Jesus?

Ändå finns det gemensamma drag. Ett sådant är okunnigheten på det teoretiska planet om vad kristen tro är. Det gäller inte bara ungdomar och unga vuxna utan sträcker sig långt upp i åldrarna. När jag under årens lopp talat om påkristning har jag lyfta fram detta fenomen som förvisso en svårighet men framför allt som en möjlighet, eftersom det är lägre risk att man har fördomar om sådant man inte vet något om. Men den bristande kunskapen kräver varsamhet och fingertoppskänsla så att ingen ska behöva känna sig dum över att inte förstå det främmande språket ”kyrkiska” eller kunna tolka kristna symboler.

En bra tumregel för god journalistik är att aldrig överskatta läsarnas, lyssnarnas eller tittarnas kunskaper, men heller aldrig underskatta deras intelligens och förmåga att ta till sig ny information. Den tumregeln är minst lika gångbar när det gäller evangelisation.

En annan genomgående aspekt är att det är på riktigt för den som på allvar närmar sig den kristna tron och söker vägledning. Öppenhet och tolerans är som alltid viktiga ledord men det är också tydlighet och, inte minst, att erbjuda utmaning och tuggmotstånd.

På söndag är Evangeliebokens tema "Efterföljelse". Jesus är kärv när han säger till sina lärjungar:  ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Matt 16:24). Det är ord och inga visor. Ingen välvillig, medhårsstrykande attityd, allt annat än en låt-gå-version av evangeliet.

Det är en missuppfattning att moderna människor inte skulle klara av att utmanas. Om nyfikenheten på och intresset för kristen tro inte ska stanna på en till intet förpliktigande nivå behövs tydlighet. Först och främst om att frälsningen är gratis – men också om att efterföljelsen har ett pris. Ett pris, som hur högt det än visar sig vara, alltid är värt att betala.

Det kanske inte ska vara det första budskap som trummas in i den sökare som knackar på kyrkporten eller ringer pastorn. Men om utmaningen dröjer för länge är risken stor att den lärjungeblivande processen stannar av. Och då får inte påkristningen chansen att slå ut i full blom i vårt land.