Tullkriget är kanske bara början

Det är ingen brist på oroshärdar runt om på jordklotet som förtjänar uppmärksamhet. Men dessa dagar riktas en del av världens blickar mot Stockholm, där en delegation från USA med finansminister Scott Bessent i spetsen möter sina kinesiska motparter för ännu en omgång av tullförhandlingar på neutral mark. 

Elisabeth Sandlund

Vikarierande ledarskribent

Överläggningarna är ett resultat av president Trumps stora förtjusning i, för att inte säga besatthet av, tullar. Med en glöd som inte står 1800-talets envetna protektionister efter hävdar han att omvärlden vill USA illa – ”försöker lura oss” – genom att sälja mer varor på den amerikanska marknaden än vad den köper, så att ett handelsunderskott uppstår. Och då blir tullar den naturliga lösningen för att skydda amerikanska producenter och för att förmå internationella företag att flytta sin tillverkning till USA. AstraZeneca, en gång i världen ett av svenskt näringslivs stolta flaggskepp, är ett färskt exempel med bland annat en jätteinvestering på motsvarande 450 miljarder svenska kronor i en ny fabrik för läkemedelssubstanser i Virginia.

Nu är det ju så att i princip alla seriösa ekonomer är överens om att erfarenheterna visar att så fri handel som möjligt är det mest gynnsamma för världsekonomin. Men den sortens argument är ingenting som vinner gehör i Vita huset. Trump trampar på, till råga på allt utan någon genomtänkt strategi. ”I stället ser vi ett brett ekonomiskt krig mot allierade såväl som mot rivaler, med alla tänkbara metoder och vapen”, skriver ekonomen Klas Eklund i en debattartikel i DN.

”USA:s nya president är dessvärre nyckfull och känslostyrd”

I det kriget är också Sverige, genom vårt medlemskap i EU, indraget. På söndagskvällen slöts dock fred efter förhandlingar mellan Donald Trump och EU:s Ursula von der Leyen. Grundtullen på 15 procent för de flesta varor är lägre än vad USA hotat med, men mycket är fortfarande oklart, bland annat exakt vilka produkter som omfattas. EU-länderna har också lovat att öka sina investeringar i USA, en utfästelse vars konsekvenser är svåra att överblicka.

En världshandel som tvingas anpassa sig till en brokig uppsättning tullregler är ett steg tillbaka, inte framåt. Det ökar riskerna för lågkonjunktur med ökad arbetslöshet och sämre ekonomi för helt vanliga människor, i Sverige lika väl som i USA. Men det finns en ännu större risk – den nuvarande amerikanska administrationens lättsinniga agerande när det gäller statsskulden. Om hela den offentliga sektorn, alltså även delstats- och lokal nivå, räknas in är den redan i år mer än 120 procent av bruttonationalprodukten. I Sverige, som är ett av de skinande ljusen i den europeiska klassen, uppgår den inte till mer än 33 procent, medan euroområdet hamnar på i snitt 88 procent. 

Men vad rör oss USA:s statsskuld? Vi kan väl glädja oss åt att det ser så bra ut för vår del och låta våra amerikanska vänner lösa sina problem? Tänk om det vore så enkelt. I själva verket är den tunga skuldbördan för USA en tickande bomb som kan få förödande effekter. 

Kapitalismen har lösningen på vår tids problem

Det var illa nog när flera euroländer råkade in i en statsskuldkris i början av 2010-talet. En motsvarande utveckling i USA skulle, med tanke på den stora andelen utländska placeringar, kunna utlösa en internationell finanskris om investerarna börjar tvivla på landets betalningsförmåga. ”Det är omöjligt att förutsäga hur ett sådant scenario skulle se ut. Men det har potential att bli 'alla skuldkrisers moder'”, skriver Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, i en analys i DN.

Experterna slår alltså larm och varnar. Men till det anmärkningsvärda just nu hör  aktiemarknaden, som av tradition har ansetts hata osäkerhet mer än någonting annat.  Stockholmsbörsen hackar sig fram runt nollstrecket men flera stora internationella börser visar tydliga plus hittills i år. Har börshajarna plötsligt tagit till sig (och övertolkat) Jesu ord i bergspredikan: ”Se på ängens liljor hur de växer … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen”? Eller är det, mer sannolikt, lugnet före en hotande höststorm?

Hur ska man då som enskild person tänka? Och finns det ett ”kristet” sätt att förhålla sig till ekonomiskt ruskväder? Jesus varnar oss för att visa ett överdrivet och i det långa loppet meningslöst intresse för jordiska ägodelar (Luk 12:20). Men alla påverkas av höga räntor, galopperande inflation, arbetslöshet och andra otäckheter. Vi har ett ansvar att se om vårt hus, inte bara för oss själva utan också för dem som på ett eller annat sätt inte själva är kapabla. Kanske är ändå den viktigaste insatsen också i ekonomiska sammanhang att inte släppa taget om hoppet, i förvissning om att också den djupaste lågkonjunktur förr eller senare når sin botten och vändpunkt.