Främlingen vet något som du inte vet

Jag ser honom halta fram längs den torra grusvägen, två meter bakom de andra. Bottenskrapets bottenskrap. Jamen tänk dig själv. Inte nog med att du är spetälsk: förlamade muskler, täckt av varfyllda sår, kroppsdelar som trillar av. Du är dessutom fast i en livslång social isolering som får Tegnells pandemiregler att se ut som ett skämt. OCH som krydda på det är du invandrare, från ett folk som de omkring dig helst inte vill ta i med tång.

[ Vilka är ”dessa mina minsta bröder”? ]

Vi har inte många spetälska samarier här hos oss, men vi har andra. Hon vid ICA, med pappersmuggen, så klart. Men också: Han den arga i grannhuset, som klagar på din gräsmatta men som egentligen bara är väldigt ensam. Hon den lyckade med kavaj, som får ont i magen av tanken på lunchen med kollegorna. Och så de mer subtila utanförskapen, som de flesta får uppleva förr eller senare – det kan gott räcka att vara den som skrattar på fel ställe (eller bara för högt), svarar fel på en TP-fråga eller har förra årets snitt på brallorna.

Jag tror inte att det är en slump att det just är främlingen som vänder tillbaka för att tacka Jesus. Den som är utanför har lärt sig att inte ta något för givet. Inte via snirkliga bokstäver på ett instagramkonto (Varje dag är en gåva!), utan av ren nödtvång. Tryggheten finns inte ytterst i gruppen.

Den insikten kan ju leda åt två håll. Antingen litar du bara på dig själv. Eller så vilar du i något större – i Gud. Och den som dagligen tvingas överlåta sig till något större än sig själv, plogar upp ett tacksamhetens spår i hjärnan som till slut inte behöver någon viljekraft att tala om.

[ Bästa och “värsta” ställena i Bibeln - nio predikanter berättar ]

Man kan undra hur resonemangen gick bland de andra nio. Kanske tyckte de att det inte var mer än rätt att de blev helade? Kanske tänkte de att de borde gå tillbaka och tacka, men hade en jättebra ursäkt för att inte göra det (Det var faktiskt ohemult mycket trafik på vägen! En hund åt upp min tacksamhet!). Eller glömde de helt enkelt bara bort det?

Hursomhelst var det knappast logiska resonemang eller plikt som gav spring i benen åt främlingen (de sakerna ger ganska sällan den reaktionen). Det var den sprudlande glädjen över livet, som han visste i grunden tillhörde Gud.

Att vara trygga i en grupp är något alla människor behöver. Men samtidigt: i någon mån är vi alla främlingar, gäster på jorden. Att identifiera oss med främlingen, klä på oss hans linnedräkt och sandaler, hennes jeans och kavaj, kan öva oss i att inte ha vår yttersta trygghet i den här världen.

Sist och slutligen har vi inget gäng med helade spetälska vänner som vi kan fira att farsoten är över med.

Sist och slutligen har vi bara Guds famn att falla i,

sist och slutligen bara Gud att tacka för våra liv.