"Ingen som vill förnya kan bli älskad av alla"

Olle Carlsson är prästen som går mot strömmen. När andra församlingar rapporterar krissiffror kring antalet gudstjänstbesökare fylls Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm söndag efter söndag.
– Min församling har liksom alltid varit de människor som inte brukar gå till kyrkan, säger kyrkoherden själv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Lyssna på hela podden här: Dagens människa, avsnitt 78: Olle Carlsson

Doften av soppa, nybakt bröd och kaffe välkomnar besökarna som kliver in i Katarina församlings lokaler på Södermalm i Stockholm. Något av det första Olle Carlsson gjorde som nytillträdd kyrkoherde i församlingen var att råda bot på den känsla av statlig myndighet som tidigare präglade entrén till församlingens kansli. Och som ofta präglar den typen av kyrkliga expeditioner. Nu trängs i stället lunchgäster med sopptallrikar i den ljusa matsalen.

Han är inte okontroversiell. Både i sin nuvarande roll som kyrkoherde och i den tidigare rollen som präst i Allhelgonakyrkan några kvarter bort har Olle Carlsson upprört och berört. Några har menat att han varit för liberal, andra att han kör sitt eget race. Nyligen har han kritiserat Kyrkohandboken, som han menar riskerar att begränsa den "konstnärliga frihet" som präglar i Katarinamässan och dess föregångare Allhelgonamässan.

– Kyrkan har ju rötter från enhetssamhället och jag tycker att rester av det sitter kvar i Svenska kyrkan i dag. Därför utmanar vi strukturerna ett kärleksfullt men bestämt sätt.

– Även om vi inte vill inse det så har vi ett ganska stort problem med vårt gudstjänstfirande i Svenska kyrkan. I vår församling har vi lyckats knäcka någon slags kod och människor kommer hit. Och det roligaste är ju att det inte är vana kyrkobesökare som hittar till oss.

Är du en bråkstake?

– Nej, det tycker jag inte. Jag försöker att följa mitt hjärta. Man kan jobba med förnyelse i opposition till någonting annat. Men det tycker jag inte riktigt att vi gör.

– Vi är en svenskkyrklig kyrka och är uppskattade av många och har jättemånga svenskkyrkliga församlingar på studiebesök. Men jag räknar inte med att bli älskad av institutionen. Ingen som vill förnyelse kan räkna med att vara älskad av alla. Då är man naiv tror jag.

Olle Carlsson har tagit plats i sitt arbetsrum. Utanför fönstret gassar marssolen in och när kyrkoherden kisar skymtar fårorna runt de blå ögonen. Plötsligt blir det tydligt att han är en man som genomlevt mycket. Han är 62 år, men det har varit händelserika år med många fajter.

Olle Carlsson har tagit fajten med uppväxten i pingströrelsen. Han har tagit fajten mot sin egen alkoholism. Och han har tagit fajten för att utmana och förnya strukturer.

– Förnyelse väcker alltid känslor. Vi är ett ofullkomligt och ett ofärdigt sammanhang, men många har hittat ett andligt hem hos oss. En plats där den kristna tron plötsligt blivit det viktigaste i livet. Och när man får finnas i ett sådant flöde känns det svårt att kompromissa.

– Jag har alltid känt det som att min församling har varit de som inte går i kyrkan. Gudstjänsterna här bygger på delaktighet. Vi vill ge människor tillträde och mandat att ta för sig i kyrkan.

Olle Carlsson är uppvuxen i frikyrklig miljö. Hans föräldrar var pingstvänner och inspirerade av Jesusfolket. När han själv ska beskriva sin relation till pingströrelsen säger han att han gjort upp med en hel del, men behållit det vackraste.

– Det var verkligen en folkrörelse, inte ett stelnat samfund. Sedan har jag präglats mycket av mina föräldrars tro och deras sätt att leva och hjälpa andra. När jag var tio år gammal stod min pappa i trappen och talade med en fullgubbe. Jag gick ner och hörde att pappa erbjöd mannen att sova hos oss – han blev kvar hos oss i 16 år.

Olle Carlsson beskriver föräldrahemmet som varmt och öppet för behövande och tilltufsade människor. Alkohol var strängt förbjudet och således blev hemmet också en trygg plats för den som behövde förändra sin livsföring. För Olle Carlsson utgjorde dock vetskapen om alkoholens skadeverkningar inget vaccin mot desamma.

– Kanske bidrog snarare förbudet till en lockelse hos mig.

Genom åren fick, eller tog, alkoholen allt större plats i Olle Carlssons liv. Han studerade teologi, vigdes till präst och arbetade även med missbruksvård. Ändå blev han själv missbrukare.

– Vändpunkten för mig kom en julafton när mina barn, som jag älskar över allt annat, sa till mig "nu flyttar vi till mamma och kommer inte tillbaka förrän du gör något åt det här".

Den förstörda julen fick Olle Carlsson att förstå att en förändring var absolut nödvändig. Han sökte hjälp och fick hjälp. I dag, över två decennier senare, vill han att Katarina församling ska vara en trygg miljö utan alkohol.

– Vi har blivit mer och mer noga med det att låta våra lokaler vara en alkoholfri plats. Vi vill inte vara moralister, men jag tror att alla människor mår bra av att dricka mindre. Själv har jag fått ett helt annat driv sedan jag slutade dricka.

Drivet Olle Carlsson talar om tar sig uttryck i en mängd olika saker. Från konkreta projekt som att bygga om vestibulen till restaurang eller utveckla ett slags urbant kommunitetscenter för daglig bön och stillhet, till det personliga andaktslivet där han är noga med att få en stilla stund både för sig själv och tillsammans med familjen.

– Jag har en stor familj och många krav på mig, så jag är ganska bra på att skapa utrymme för mig själv. Men sedan har vi ofta en liten morgonandakt. Hemma vid middagen försöker vi också samlas allihopa och ha en liten delningsstund. I dag är risken att alla går in i sina egna rum med sina egna skärmar. Men vi försöker att skapa utrymme för att checka av varandra. Det känns viktigt.

Ett annat viktig del av Olle Carlssons liv är det sociala engagemanget. Tillsammans med den närliggande moskén gör man gemensamma sociala insatser.

– Tillsammans tog vi emot en tredjedel av alla transitflyktingar, berättar han engagerat.

Hur tänker du kring att samarbeta över religionsgränserna. Finns det inte en risk för religionssammanblandning?

– Vi kallar det vi gör just för religionssamarbete och för mig är det helt okomplicerat. Jag inspireras av berättelsen om den barmhärtige samariern. Vi jobbar ihop på ett väldigt praktiskt sätt och hjälper människor. Jag tycker inte att vi blandar ihop korten.

– Om man sedan bortser från de rent kristna argumenten, så är det för mig en ödesfråga för vårt land. Att vi lär känna varandra över gränserna.

Skulle du kunna arrangera en gemensam gudstjänst tillsammans med moskén?

– Jag tror inte att det är någon som blir riktigt glad av det. Vår uppgift är att vara en kyrka och vår målgrupp är att nå den sekulariserade svensken, så vi har fullt upp med det.

Hur har du det med Gud i dag?

– Det är ganska bra. Jag har varit i det här urbana klostret som vi arbetar med nu på morgonen. Och då fick jag stilla mig 15–20 minuter i kontemplativ bön.

– För mig handlar relationen till Gud mycket om att öva mig i tacksamhet. När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag har så oerhört mycket att vara tacksam för. Men det kan vara lätt att glömma bort i vardagen

Fakta: Olle Carlsson

Ålder: 62 år.

Familj: Hustrun Fotini, sju barn, två bonusbarn och sex barnbarn.

Yrke: Kyrkoherde i Katarina församling och författare.

Bor: I församlingens lägenhet nära Katarina kyrka.

Böcker i urval: ”Kristendom för ateister”, ”Mitt himla liv, ”Livsstegen: 12 steg till inre hälsa”, ”Just idag: 365 tankar för sinnesro”, ”Stilla stund med barnen: 365 tankar för stora och små”.

Fakta: Mer i podden – Hör Olle Carlsson om:

Om att bli pappa igen – sent i livet.

Hur man får till den dagliga andakten med familjen.

Vad som definierar kärnan i hans tro.

Lilla Erstagården