Missionens kvinnor förändrade världen

De var starka, modiga och drivna av en kallelse. De byggde skolor och startade sjukhus, predikade och undervisade. Vi pratar om kvinnor som förändrade världen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

– Två tredjedelar av alla missionärer som Svenska kyrkan sände ut var kvinnor. Hela den internationella missionsrörelsen var i stor grad en kvinnorörelse, säger Jonas Jonson.

Han är biskop emeritus i Strängnäs, teologie doktor och docent i missionsvetenskap. I boken ”Missionärerna” (Verbum 2019) berättar han om Svenska kyrkans mission under hundra år, en berättelse som på många sätt är kvinnornas historia.

– Kvinnorna i missionen var viktiga i den process som gjorde att vi fick ett mer jämställt samhälle. Missionen bidrog också i hög grad till kyrkans förnyelse, säger Jonas Jonson.

Mellan 1874 och 1974 sände Svenska kyrkan sammanlagt omkring 800 missionärer till Sydafrika, Zimbabwe och Tanzania, Indien, Kina och Malaysia. De var präster, diakoner och lärare, ingenjörer och ekonomer, läkare och sjuksköterskor, forskare, konstnärer och kommunikatörer. 500 av dem var kvinnor – och av dessa kvinnor var hälften ogifta. Att bli missionär var en helt ny möjlighet för ogifta kvinnor att leva sitt eget liv. År 1863 blev en ogift kvinna myndig vid 25 års ålder och kunde så länge hon förblev ogift utöva ett yrke.

När Svenska kyrkan började sin mission 1874 dröjde det inte länge förrän kvinnorna visade sitt intresse. Först ut var Ida Jonatansson, lärarinna från Småland.

– År 1884 reste hon ut till Sydafrika och blev kvar där till sin död 1950. Hon var en av de allra första kvinnor som fick en tjänst inom Svenska kyrkan, berättar Jonas Jonson.

Det var inga enkla uppgifter som Ida Jonatansson och de kvinnor som kom efter henne ställdes inför. Med knappa resurser och språkliga utmaningar började man ett långsiktigt arbete med tuffa utmaningar. Kvinnorna fick undervisa, hålla bibelstudier, predika och leda gudstjänster.

– I praktiken gjorde de sådant som var omöjligt för kvinnor i Sverige, konstaterar Jonas Jonson.

Att resa ut till avlägsna delar av världen är inte unikt i dag, men när den svenska missionsrörelsen började var Sverige ett litet fattigt land i Europas utkant. Hur vågade man som ensam ogift kvinna ta det här språnget och ge sig ut som missionär? Kanske handlade det till viss del om tidsandan, menar Jonas:

– Det var folkväckelsens tid, men också en rörlig tid mer generellt, präglad av urbanisering och industrialisering, när också väldigt många emigrerade till Amerika.

Med tiden sände Svenska kyrkans mission ut allt fler välutbildade kvinnor som fick ett stort självständigt ansvar. Man startade skolor, kliniker och sjukhus och utvecklade ett omfattande kvinnoarbete.

– Kvinnorna på missionsfälten hade en väldigt självklar bild av vad som måste till för att uppnå förändring i samhället. Man måste börja med kvinnorna. Det lärde sig också biståndsorganisationer som Sida, och samma arbetsmodell gäller fortfarande, säger Jonas Jonson.

Överraskande många adels­damer gav sig ut i världen i missionens tjänst. Ett exempel är friherrinnan Hedvig Posse som med egna medel startade ett sjukhus i Dundee, Sydafrika år 1899. Hon var också verksam som psalmdiktare och musiketnolog med sin forskning inom zulumusik.

Samtidigt växte intresset här hemma i Sverige för missionen – och även här spelade kvinnorna en viktig roll.

– Syföreningarna växte fram som en slags folkrörelse kring Svenska kyrkans mission. Som mest hade vi 5 000 syföreningar som samlade uppskattningsvis 120 000 medlemmar, och det var bara inom Svenska kyrkan, säger Jonas Jonson.

Syföreningarna arbetade inte bara ihop ungefär en fjärdedel av hela missionsbudgeten, de var också oerhört välinformerade.

– Jag lovar att man i varenda svensk församling kunde träffa på folk som kunde mer om livet i det inre av Zimbabwe eller Kina än vad man kunde på UD.

Alice Rinell Hermansson känner igen bilden av de starka syföreningarna. Hon föddes i Kina, hennes föräldrar och farföräldrar var missionärer i Jiaozhou, och hennes bok ”Öster om bergen” (Narin Förlag 2019) skildrar farmor Hedvig Lovisa Rinell som kom till Kina 1894, som en av den Svenska Baptistmissionens pionjärer i landet. Att så många starka kvinnor hade modet att ge sig ut i världen tror Alice har en hel att göra med just syföreningarna.

– I de här grupperna samlades man kring missionen, man koncentrerade sig på att studera missionen, att samla in pengar och att be. I de här grupperna visste man mycket mer om världen utanför.

Behovet av kvinnliga missionärer i Kina var oerhört stort.

– Kina var väldigt könssegregerat på 1800-talet. Kvinnorna var de enda som kunde nå in i hemmen och möta andra kvinnor och barn, berättar Alice Rinell Hermansson.

Hennes farmor Hedvig Lovisa och hennes man var bland de första svenska baptistmissionärerna i landet.

– I början fanns det ju inga kristna kvinnor som kunde följa med farmor på hennes eskapader så då kom hon på att hon kunde samarbeta med kvinnor som sålde sybehör. På det viset fick hon tillträde in i de kinesiska hemmen, berättar Alice Rinell Hermansson.

Hedvig Lovisa var utbildad småskollärare.

– Men när hon lät döpa sig och blev baptist fick hon inte längre fortsätta som lärare hemma i Sverige. I stället lärde hon sig sömnad. Och när hon sedan kom ut i missionen kunde hon öppna både en flickskola, en pojkskola och en skola för bibelkvinnor, berättar hon.

De så kallade bibelkvinnorna kan liknas vid diakoner som också hade en starkt predikande roll som blev oerhört viktig under den kinesiska kulturrevolutionen när kyrkorna förbjöds. Då kunde bibelkvinnorna fortfarande predika i hemmen.

– Och farmor som bara var utbildad småskollärare hemma i Sverige fick så småningom undervisa hela vägen upp till teologiska seminariet, säger Alice och skrattar.

Missionen skapade möjligheter och utveckling, både på platsen och för de kvinnor som stod i missionens tjänst. Alice Rinell Hermansson som kan den svenska baptistmissionens historia i Kina på sina fem fingrar har många livsöden att berätta om. Matilda Persson är ett av dem.

– Hon kom som barnmorska till en liten avlägsen stad i Kina år 1911. Här startade hon ett barnhem och räddade hon livet på ett hundratal småflickor där många av dem växte upp på barnhemmet och gick i missionens skolor.

Så sent som 2017 när Alice senast var tillbaka i Kina mötte hon två gamla damer som växt upp på barnhemmet.

– Och de var så glada och stolta över sin uppväxt.

1 000 svenska kvinnor som gjort skillnad

Svenskt kvinnobiografiskt lexikon lanserades på Internationella kvinnodagen för två år sedan.

Bakom den webbaserade databasen står redaktörerna och professorerna Maria Sjöberg och Lisbeth Larsson i ett brett samarbete mellan institutioner vid Göteborgs universitet samt 390 forskare och specialister runt om i Sverige.

Nu pågår arbete att utöka databasen med 1 000 nya namn.

Coronakrisen
Roland Utbult och hans hustru Marie Nylén Utbult.
Foto: Fredrik Sandberg/TT, Privat
Foto: Fredrik Sandberg/TT, Privat
Kyrkorna och coronakrisen
Coronakrisen