Novell om den första julen: ”Josef håll min hand”

Författaren och journalisten Ivar Lundgren har dykt ned i berättelsen om den första julen. I en unik och levande novell beskriver han Josef och Marias färd mot Betlehem och födseln av den son som påverkade hela världen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Han lastar den ena säcken efter den andra på åsnan. Skinnpåsar med dadlar och fikon. En korg med bröd. En skinnsäck med vatten. Lite vin i en väl inslagen amfora. Fårskinnsfällar. En extra mantel.

– Vad är det i den här påsen?

– Lindor till barnet. Och tygbitar som jag behöver vid förlossningen.

– Men det måste ju finnas plats för dig också!

– Jag kan gå.

– Men, Maria, det är långt. Du kan inte gå hela den långa vägen. Du måste rida.

– Jag är inte sjuk, Josef!

– Nej, men du får inte anstränga dig för mycket.

– Ingen fara, kära Josef! Här är en påse till.

– Vad då?

– Åh, det är fikonkakor. Som jag älskar. Från din mamma.
 

107421.jpg

Det är tidig morgon när de ger sig iväg. Josef leder åsnan. Maria går bredvid, de håller varann i handen. Vindarna från norr är kyliga men solen glimtar fram mellan gråa molntrasor. Kanske blir det regn.

– Du måste sitta upp när vi kommer till stigningarna längre fram.

– Vi ska vara rädda om åsnan.

– Hon är van. Hon brukar bära både mina verktyg, mitt virke och mig själv när jag är ute på arbete.

– Stackars åsna!

– Det är åsnans lott, Maria. Utan en åsna skulle jag inte kunna vara uppe i Sepphoris och arbeta. Och få ihop lite pengar till dig och mig.

– Jag vet. Men nu gör vi vår första resa tillsammans. Bara du och jag. Hon ler förväntansfullt mot honom.

– Och barnet.

– Ja, och barnet.

Han sneglar på henne. Hon är så vacker, så modig, tänker han. Inga tecken på den oro som han själv känner. Hon går på vägen, så självklart, med sin hemlighet, med deras gemensamma hemlighet. Som om detta var något alldeles naturligt. Att en ung gravid kvinna ger sig ut på långresa när hon snart ska föda. Med sin man, som inte är far till barnet hon bär. Hur ska livet tillsammans med henne bli, tänker han. Och med barnet? Det är många frågor omkring detta barn. En sak är jag i alla fall säker på, säger han till sig själv. Jag älskar henne. Obeskrivligt mycket.
 

107422.jpg

Natt i Betlehem. Ändå många i rörelse på de trånga gatorna. Tramp av marscherande soldater, slammer av sköldar och spjut. Barnskrik, en hund som ylar. Stjärnhimlen gnistrar. Lukter av får och åsnor, av spillning. En flämtande oljelampa lyser nödtorftigt upp ett litet stall.

– Josef!

– Ja.

– Håll min hand. Det är så mörkt.

– Hur är det, Maria? Han trevar efter henne.

– Det var bra, Josef, att vi hamnade här. Det är bättre här. I stallet. Vi får vara i fred. Det var ingen ro därinne i gästhuset. Jag hade inte kunnat föda där.

Han hittar hennes hand i mörkret.

– Josef! Jag vet inte om jag klarar det.

– Jo, Maria, älskade. Det gör du. Jag hämtar henne när det blir dags. Sara som jag pratade med.

– Nej, lämna mig inte.

– Maria. Jag lämnar dig inte.

Han torkar hennes panna med en linneduk. Några getter bökar bakom en avbalkning. Åsnan står bunden vid en takstolpe bakom Marias bädd.

– Åh, Josef, hur ska jag göra. Det känns så konstigt. Det kanske är något fel.

– Nej, Maria. Vi måste vänta lite till.

– Vad är det för oväsen därute? Tror du det är något farligt?

– Det är bara soldaterna, som vanligt. De festar och skrålar. De är inte intresserade av oss.

– Men jag blir rädd, Josef. Och värkarna kommer tätare och tätare. Det är ett smärtans barn vi får, Josef.

– Försök bara vila lite, så går allt bra, min älskade.

– Min mor har alltid sagt att vi är bra på att föda, vi judinnor. Mycket bättre än egypternas kvinnor. Brukar hon säga. Vi kan klara det själva, vi. Om det behövs. Men jag vet inte om jag gör det.

– Jo, Maria. Du är ung. Och stark. Det kommer att gå bra. Försök slappna av lite bara.

– Du vet, Josef. Ingen man får vara med när en kvinna föder. Och här i Betlehem har jag ingen… Jag blir ensam. Hon snyftar. Ensam.

– Nej, Maria. Jag har talat med Sara, min släkting. Jag hämtar henne när du vill.

– För mig får du gärna vara med, Josef.

– Ja, men vad ska människor säga om dig, när de får veta? För dig är det bäst att jag gör som alla judiska män, så att ingen talar illa om dig.

– Josef. Stanna här. Jag bryr mig inte om vad människor säger om mig.

– Jag vet, Maria. Jag vet hur stark du är.

Hon slappnar av en smula. Sedan:

– Berätta en gång till vad ängeln sa.

– Han sa att jag skulle ta dig som hustru. Och att barnet har blivit till genom den helige Ande.

– Sa han precis så?

– Ja.

– Precis?

– Ja, Maria.

– Det sa han till mig också. Att det var den helige Ande. Jag kunde inte förstå det. Jag var så överraskad. Och ändå, Josef, var det som om jag var förberedd för det. Vet du det?

– Nej. Det har du aldrig sagt.

– Nej, men nu. Nu när det sker vågar jag säga det. Det var den gången när du läste. I synagogan.

– Jag har läst flera gånger.

– Ja, men den gången när jag hade ställt mig längst ned. Bakom männen. Jag vet att du såg mig. Då när du läste om jungfrun.

– Ja, jag minns.

– Vad tänkte du då, Josef?

– Jag… jag tänkte inget särskilt. Tror jag. Jag var bara lite rädd.

– Rädd? Varför var du rädd?

– Att jag inte hade läst rätt. Han är så sträng, Sadok. Han lutade sig hela tiden över mig och pekade där jag skulle läsa och luktade vitlök så jag knappt kunde andas.

– Åh… Du får inte lura mig att skratta. Det gör ont. Jag kan inte skratta nu. Inte gråta heller. Men jag är ändå lycklig, Josef. Maria stönar. Nu gör det ont igen.

– Jag förstår. Försök slappna av, Maria.

– Nej, jag vill berätta om den där gången. Så att du vet. Då när du läste om jungfrun som skulle föda. Kommer du ihåg?

– Ja, Maria. Men vila lite nu. Du behöver det.

– Det kommer ännu mera värkar. Josef, stanna hos mig.

– Jag är här, Maria. Jag är hos dig.

– Du förstår, Josef. Nej, det kan ingen förstå. Men när du läste de orden. Jag vet inte varför, men det gick en eld genom mitt hjärta. Jag har bevarat orden och upprepat dem för mig själv. Många gånger. ”Herren själv ska ge er ett tecken. Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel.” Jag vet inte varför de orden började brinna inom mig. Men när du hade läst och vände dig om möttes våra blickar. Och jag såg in i dina ögon och du såg in i mina. Och ett budskap gick mellan oss, Josef. Det var kärlek, men det var mer. Det var omöjligt att veta vad det var. Men det rörde oss båda.

 

– Dina ögon glömmer jag aldrig. De lyste mot mig där i synagogan. De lyser alltid mot mig, alltid när jag ser dig. Du var så vacker. Du är alltid så vacker. Också här i stallet, här i den lilla oljelampans sken. Du bröt av mot alla männen, gubbarna. Jag tänkte att du var modig som hade ställt dig där. Också nu är du modig.

– Det är du som gör mig modig, Josef. Att du vågar älska mig. Annars hade jag aldrig kunnat bära detta barn.

– Jag har alltid älskat dig. Sedan första gången jag såg dig. Då när jag satte upp hyllan åt din mamma. Du var vackrast av alla i Nasaret.

– Min mamma har alltid tyckt om dig. Så ung och så klok, sa hon till pappa. Men, Josef, nu kommer det värkar igen. Tänk om barnet inte kommer ut!

Maria vrider sig i bädden, jämrar sig. Svetten bryter fram på hennes panna. Josef torkar hennes ansikte.

– Min älskade. Bara en liten stund till. Snart är det över.

– Josef, det är du som har gjort att jag klarat alla dessa månader. Du och Elisabet och Sakarias. Utan dig, och utan dem, hade det varit omöjligt. Du vet att det finns hårda män i Nasaret. De hade kanske stenat mig.

– Ja, kanske. Man vet inte. Det var bra att du gav dig iväg till Elisabet.

– De var underbara mot mig. De var nog de enda som trodde på mig. De och du! Och Sakarias lärde mig så mycket ur Toran, fast han inte kunde prata. Han pekade och visade, och Elisabet och jag läste. Allt kunde jag ta till mig. Jag som var så orolig blev stark. Det var en stor välsignelse.

Maria tystnar, andas tungt. Ser intensivt på Josef.

– Men vad är det som glimmar i ditt skägg?

– Det är inget.

– Josef, det är tårar. Gråter du för mig?

– Jag ser ju hur svårt du har det, älskade. Jag går och hämtar Sara.

– Josef, stanna! Stanna hos mig. Åh, nu…Hennes röst brister.

En kvinna kommer in.

– Shalom, mina kära! Hur är det?

– Åh, Sara! Du kommer som sänd från himlen!
 

107419.jpg

Senare. Maria har fött sin förstfödde, en pojke. Han har tagit sina första kippande andetag och skrikit och gråtit och snörvlat. Hans små lungor har börjat pumpa och de har tagit in samma luft och samma lukt som åsnan och getterna och skickat ut små doser av syre i hans blodomlopp. Josef har räknat hans fingrar och tår. Sara har tvättat och torkat honom. Maria vilar på några fårskinn och en kudde som de fått låna. Den nyfödde ligger vid hennes bröst. Hon ser på honom och förundras, kan inte släppa blicken från hans lilla rödmosiga ansikte.

–Du lille, viskar hon. Du mitt barn. Välkommen till oss. Vem du än är, så är jag din mor.

Den varma mjölken från hennes bröst flyter genom hans strupe. Hans första måltid. Han andas hennes värme. Det är hans entré i livet. I stalldoft och getlukt. Länge ligger de så, Maria och barnet. Till sist somnar Maria, trött, mycket trött.

När hon vaknar sitter Josef mitt emot på en pall med barnet i sitt knä. Han vaggar sin son och nynnar sakta på en melodi. Maria öppnar långsamt ögonen. Hon är blek, men oljelampans milda ljus förgyller hennes ansikte. Hon lyssnar. Tårar rullar utför hennes kinder. Åsnan hänger med huvudet, getterna stökar i sitt bås.

– Josef, säger hon, halvt viskande. Jag känner igen sången. Det var den du sjöng på festen när vi trolovade oss. Visst?

Josef sjunger, stilla. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är vacker. Dina ögon är duvor.”

– Jag är allt annat än vacker just nu.

”Som en lilja bland törnen, så är min älskade bland flickor.” Josef nynnar vidare. Han är lycklig över att allt gått bra. Och lycklig över barnet, hans och Marias barn.

– Du har fött en son, min älskade, och både du och jag vet att detta är ett under. När jag ser på dig, och på vår son, ser jag undret. Jag ser det vackraste en människa kan få se. Och nu vilar han i min famn.

– Ja, jag vet vad det betyder. Du har tagit honom till dig. Tårar glänser i hennes ögon. Du är en del av undret, Josef. Gud har varit förunderligt god mot mig, viskar hon med ord från en gammal psalm.

– Och, tänk, om några dagar kan vi gå vi upp till templet och bära fram vår son inför Herren.

– Ja. Har vi pengar, Josef? Så att det räcker.

– Jag har räknat noga. Men det räcker inte till ett lamm. Det får bli duvor.

– Jag önskar att vi kunde offra ett lamm.

– Jag också. Men vi har inte råd. Offerlammen är dyra.

– Varför? I Nasaret får man inte mycket för ett lamm.

– Nej. Men det är så noga med offerlammen. Det får inte finnas minsta prick på dem. Och så ska månglarna ha sitt.

– Jag vet. Jag vet att det går med duvor också. Men det hade varit bättre med ett lamm. Hon smeker den nyföddes huvud. Ett riktigt offer­lamm.

Hon tystnar, med blicken på sin son. Sedan, efter en liten stund:

– Men, Josef, kan vi gå en annan väg till templet?

– Hur menar du?

– Så vi slipper avrättningsplatsen. Jag vill inte se det hemska stället.

– Vi kommer från andra hållet nu. Du kommer inte att se den. Men varför bekymrar du dig för den?

– Det är otäckt där. Jag har varit rädd för den kullen ända sen jag var med mamma och pappa på min första påsk i Jerusalem. Hur kan Gud tillåta att det finns en sådan plats nära hans tempel?

– Jag vet inte, Maria. Han ser på henne och säger, stilla:

– Tänk inte på Golgota. Det är bara brottslingar som hamnar där. I hedningarnas våld.

Han tystnar. Störs ett ögonblick av soldaternas skrål. Sedan:

– Men Gud har ju lovat oss en befriare.

Båda ser på barnet, men ingen vågar säga något. Efter en stund vänder Maria sig mot Josef med en djup suck.

– Josef, du behöver sova nu. Du har inte vilat på flera dygn, tror jag. Lägg honom där i krubban en stund och kryp ned här bredvid mig. Jag kan vaka över vår son.

– Ja, om du tror att du orkar, så kanske jag kan vila lite. Jag ska bara titta ut ett ögonblick.

Han är borta en kort stund men kommer strax in i stallet igen.

– Det är en skön natt, Maria. Det doftar från cypresserna, och stjärnhimlen är så nära. Jag tyckte att en stjärna lyste klarare än alla andra. Tror du att den lyser för oss, Maria?

– Nej, det kan jag väl inte tro. Hur skulle det kunna ske?

– Men det var ju så du sa till ängeln. Och han svarade: För Gud är allting möjligt.

– Änglar kan jag tro på. Men stjärnor? Han anar ett leende i hennes ansikte.

Josef lägger sig vid Marias sida. Han håller om henne med ena armen, ansiktet mot hennes kind. Andas in hennes varma doft. Dagar och nätter av spänning i hans kropp stillnar sakta, sakta. Han blundar, slumrar in i hennes mjuka värme, försvinner.

Efter en kort stund vaknar han av ett buller utanför stallet, hundar som skäller, röster av män. Han ser att Maria sitter vid krubban och ordnar barnets lindor. Hon tittar upp. Utanför står några främmande män och pratar och tittar på henne. Josef är genast på benen och skyndar ut mot männen. Tyst ställer han sig vid ingången, som en vaktpost, och stirrar på dem. Ivriga och osäkra börjar männen berätta.

– Kom in, säger han. Maria måste få höra.

De går in, försiktigt, dröjande. Deras ögon är fästa på barnet i krubban och på Maria.

– Det stämmer, säger en av dem. Han faller på knä. De andra gör likadant. De mumlar till varandra:

– Det är som ängeln sa. Det är precis som ängeln sa.
 

107423.jpg

Maria ser på dem, överraskad. De ser ovårdade ut.

– Vad är det ni säger? Vilka är ni?

– Förlåt oss. Förlåt att vi kommer så här och drumlar in. Vi borde haft något med oss. Någon gåva till barnet. Och till dig, säger en av männen.

– Vi fick så bråttom. Vi bara rusade iväg när ängeln hade lämnat oss, säger en annan. Vi var alldeles överväl… överlyckliga. Vi blev fullständigt, ja, jag vet inte vad jag ska säga.

– Berätta! Vad är det ni har varit med om?

– Jo, det kom en ängel.

Maria får ett spänt uttryck i ansiktet och Josef ser vaksamt på henne.

– En ängel? Maria är idel uppmärksamhet.

– Javisst. Vi var ute hos fåren.

– Det var just härutanför stan. På en av kullarna åt det hållet, inflikar en tredje och pekar utåt stallöppningen.

– Då kom det en ängel och…

– Ja, vi hade faktiskt lagt oss att sova en stund. De pratar i mun på varandra.

– Vi vaknade av att det blev så ljust och då, jag vet inte…

– Jo, då stod det en ängel där. På marken där ute hos oss, långt där ute. Han pekar igen. Och vi blev så fruktansvärt rädda. Jag trodde vi skulle dö.

– Jag, också. Jag visste inte vart vi skulle ta vägen.

– Och då säger den här ängeln som så att…

– Ni ska inte vara rädda, sa han. Det hörde jag tydligt.

Maria ser hastigt på Josef. Deras blickar möts.

– Och då blev vi lite lugnare. Så vi kunde andas igen. Men det var så väldigt ljust, så man kände inte riktigt igen sig där på kullen, förstås.

– Sen pratade han om ett barn i en krubba. Det var konstigt, tyckte jag.

– Så här var det. Han sa att det hade fötts en Frälsare för hela folket här i Davids stad. Och att han är Messias, Herren.

– Ja, och att vi skulle kunna gå och se detta barn som skulle ligga lindat i en krubba.

– Förstår ni att vi är nästan lite snurriga nu när vi har hittat er och allting är precis som ängeln sa. Man kunde ju knappt tro på det först, men nu ser vi ju att alltsammans är sant. Allt det där med ängeln och barnet i krubban.

Han böjer sig mot barnet.

– Detta barn ska bli vår räddare, kan ni förstå? Det har sänts till oss från Gud. Tänk att vi enkla herdar får vara med om detta.

– Sedan kom det ännu flera änglar…

– Ja, många, många, en stor skara. Och alla prisade Gud. Det var otroligt. Det mest underbara vi har sett och hört. ”Ära åt Gud i höjden”, sjöng de, ”och frid på jorden bland människor som han älskar.”
 

107424.jpg

Herdarna reser sig upp och ställer sig runt krubban och fattar varandras händer och tackar och prisar Gud. Sedan faller de på knä framför Maria och kysser hennes händer och välsignar henne.

– Vi hoppas du förlåter att vi kommit hit och stört er mitt i natten. Tack för att du inte visade bort oss. Vi har fått vara med om något som inga andra människor upplevt. Vi har fått se inte bara änglar utan också den nyfödde Frälsaren och vi har fått kyssa hans moders händer. Efter detta blir våra liv inte som förut. Var säker på det!

Och de bugar för barnet och Maria och Josef och vandrar ut i natten med armarna om varandras axlar och sjunger och skrattar, och i öster börjar den nya dagen gry.

Fakta: