17 april 2021

En tidning på kristen grund



Relationer

Jag känner mig misslyckad för att barnen lämnat kyrkan

Christina Halldorf: Tillåt dig att glädjas helhjärtat över barnen och lägg deras framtid i Guds hand

Jag och min man har varit gifta i snart 25 år och har tre barn. Hela familjen har varit aktiv i frikyrkan på orten. Men när barnen kom i tonåren droppade de av från kyrkan, ett efter ett. Det här väcker så mycket i mig. Jag känner mig så misslyckad som förälder, som inte lyckats leda mina barn till en trygg tro på Gud. Jag är ledsen för deras skull, för de går miste om något jag själv värdesätter så högt. Och så skäms jag inför de andra i kyrkan. Jag tänker att de sinsemellan pratar om att vi nog inte är några bra förebilder, eftersom våra barn inte valt att bli kristna. Våra barn är fina, kloka, snälla och skötsamma, så det är inte så att jag har ångest för att de är ute i kriminalitet och droger. De ser sig bara inte som kristna längre.

Den smärta du känner när barnen går en annan väg än den du hoppats och trott, är det många föräldrar som delar med dig. Ibland låtsas barn att de går föräldrarnas väg, för att de inte vill göra någon besviken, men det har ett högt pris för alla inblandade. Era barn verkar känna sig fria att vara som de är inför er. Vill de inte gå till kyrkan, så låter de bli. Kan de inte omfatta tron, så vågar de uttrycka det. Den uppriktigheten är ett stort förtroende att få som förälder, kanske större än du tänkt på?

Jag gissar att ni är både stolta och tacksamma över era kloka och skötsamma barn, men att frågan om tron skuggar er glädje. En erfarenhet många har är dock att det inte sällan är närmast nödvändigt för en hel del unga människor att, åtminstone för en tid, lämna den “ärvda” tron, för att få utrymme att reflektera och göra ett eget val av livsväg. Inte minst om man funnits i miljöer som upplevts alltför trånga eller homogena kan längtan ut bli stark, även om det ofta är med blandade känslor man lämnar tryggheten i det man växt upp och känt sig hemma i.

Jag tror inte att man behöver vara så orolig över det, utan framför allt förstå att det är viktigt för varje människa att få leva ärligt. Att leva sant är ju basen även i ett kristet liv. När man är ung brukar livets horisonter vidgas på både oväntade och livsavgörande sätt. Ibland händer det att resan bort är resan hem. Att längs vägen ha en öppen dialog mellan generationerna, där erfarenhet, ifrågasättande och nytänkande möts, är värdefullt för båda parter. Förutsatt att det ges utrymme för det komplexa i livet, där tvivel och tro ryms tillsammans. Att söka bevis och upplevelser har sin tid, att finna vila och tillit har sin. Att du skäms inför dina vänner i kyrkan om du tror att de i hemlighet ser ner på dig är inte så konstigt. Kanske har du någon gång själv haft liknande tankar om andra som inte levt upp till rådande normer? Ibland kommer tankar vi ogärna vill låtsas om, eftersom de inte är särskilt kärleksfulla. Vi skäms alltså både för våra egna mindre vackra tankar om andra och när vi befarar att andra tänker sådana om oss. I en kristen gemenskap är det först och främst insikten om denna brist på kärlek som borde väcka vår sorg och skam. Det är där vi oftast misslyckas – och dagligen får söka förlåtelse för.

Men visst misslyckas vi också som föräldrar. Det är närmast omöjligt att inte göra det. Alla våra beslut är inte osjälviska och vi är inte alltid närvarande på det sätt vi kanske skulle behövt vara. Ändå älskar de flesta sina barn mer än sitt eget liv. Det är den kärleken som gör att du nu är uppfylld av oro. Men låt inte ovissheten om hur det ska gå med deras tro uppta ditt sinne, låt den frågan vila. Tillåt dig att glädjas helhjärtat över era fina barn och lägg deras framtid med tillit i Guds hand. Det är ändå det enda du kan göra. Och ur den handen faller ingen. Inte ens en sparv.

Christina Halldorf

Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.

Fler artiklar från Relationer