Nyauktoritära profeter leder oss fel

När den på 500-talet levande kristne munken Isak Syriern ställs inför frågan: "Hur vet att man att man har ett rent hjärta?" svarar munken ungefär: "Den har ett rent hjärta som ser varje människa som god".

I dag framstår hans uttalande som obegripligt korkat och politiskt inkorrekt. Hur kan man vara så naiv, så godtrogen och blåögd, att man utgår från människans inneboende godhet, i en tid när vi dagligen nås av rapporter om allt från ett förråat ungdomsvåld och utbrett bidragsfusk till planerade terroristattacker och behov av signalspaning?

De nyauktoritära profeterna med folkpartiledaren Jan Björklund i spetsen kommer i dessa tider med ett helt annat budskap om frälsning, ett evangelium vars nyckelord stavas hårdare tag, disciplin, ordning, reda. I SVT:s "Dokument inifrån" (9 november) visades under titeln "Förgrymmade ungar" ett reportage från den svenska skolan, där många verkar ha köpt den nyauktoritära rörelsens budskap. Detta trots att all relevant pedagogisk forskning visar att vägen till framgång går via kommunikativ och relationsfokuserad pedagogik. Den du har förtroende för följer du. Denna forskning avfärdas i det offentliga samtalet utan vidare diskussion med ett ord: Flum!

Som den politiska aktör som kyrkan ovedersägligen är kan vi inte stå tysta och låtsas vara oberörda av vilket klimat som råder i samhället.

Hur stämmer en politik där människor reduceras till potentiella fuskare och ungdomar till illvilliga bråkstakar överens med det som skulle kunna kallas en kristen människosyn?

Tror vi att människan är naturligt god, förnuftig och vill andra väl, då behövs lite av lagar, regler och förhållningsorder. Tror vi att människan av naturen är egoistisk, dum och lat behöver vi mer ordning, reda och disciplin. Det första alternativet draget till sin spets resulterar i anarkism, det andra i fascism.

För fornkyrkans teologer, däribland Isak Syriern, var det självklart att det fanns ett oskiljaktigt samband mellan "de himmelska" och "de jordiska" tingen. Skriften och den erfarenhetsbaserade dogmen presenterade information, inte bara om hur människorna skulle leva på jorden, utan även hur vi ska beskriva den verklighet som omger oss. Det fanns för dessa människor ingen verklighet utanför eller vid sidan av Gud. Bilden för dessa människors erfarenheter av det kristna livet och mötet med Jesus Kristus fixerades i treenigheten: Gud som relation och självutgivande kärlek.

Vi kan alltså inte, med detta förhållningssätt, acceptera vilken människosyn som helst. Människosynen måste korrespondera med vår bild av vem Gud är. Gör vi våld på vår människosyn gör vi våld på Gud. Att människan är fallen förstör inte det faktum att hon är Guds avbild och fortfarande har potential att bli lik Gud.

I dag vet vi tack vare konstruktivismen att verkligheten inte är oberoende av vad vi väljer eller av våra erfarenheter leds att beskriva den som. Som kristna har vi skänkts en berättelse genom Jesus Kristus, vilken gör anspråk på att vara den berättelse som leder världen till frälsning. Om vi verkligen tror att människan är skapad till den treenige Gudens avbild och därmed skapad till relation borde detta märkas i det sätt vi organiserar våra sammanhang, oavsett om det gäller kyrko- eller samhällsstrukturer.

I ett samhälle som vill efterlikna Guds rike ligger inte lösningen i striktare regler, mer poliser på gatorna eller fler övervakningskameror på skolorna. Den ligger inte heller i absolut frånvaro av alla regler, ramar och normer. Lösningen ligger, om vi vågar förlita oss på vår kristna tradition, i upprättandet av relationer.

Att upprätta relationer, att på allvar se varandra, måste få ta tid och kommer därmed att kosta pengar. Frågan är om strukturerna i vårt samhälle idag underlättar eller försvårar att sådana relationer uppstår. Det är ju trots allt mycket billigare och effektivare att redan i skolan identifiera de störande elementen, att skrämma problemungdomarna till lydnad och att bura in buset på gatorna än att långsiktigt, via helande relationer och meningsskapande gemenskaper, föra dem närmare den Gudslikhet som vi alla bär inom oss.

Att se varje människa som god är allt annat än naivt. Det är en risk, ett språng ut på 70 000 famnars djup, en smärtfylld insikt om ständiga misslyckanden. Men det är den vägen vi måste gå. Om vi vill ta vår tro på allvar, vill säga.