Översyn av lagen nödvändig

Debatten kring adventsfirandet i kyrkan har pågått under flera veckor. Processen har ett resultat som skapar en tydlig plats för det kristna kulturarvets plats i svensk skola.

När ärendet om skolbarnens adventsfirande i kyrkan lyftes i första vändan var jag inte särskilt positiv till en lagskärpning. Anledningen var naturligtvis inte att jag ville ta bort möjligheten för skolbarnen att bevista kyrkan i adventstid. Nej, tvärtom, det är självklart att våra barn ska möta och inandas vårt kristna kulturella arv. I varje kultur har skolan uppgiften att förmedla kulturarvet och medverka till att barnen förstår sin omvärld och känner samhörighet med den kultur som bevarats över generationer. Undantag finns naturligtvis i samband med revolutioner och liknande. Att då behöva skärpa lagstiftningen för att barnen ska få uppleva det mest självklara i vårt kulturarv är för mig knepigt. Risken är ju att man då blir ännu njuggare mot vårt kristna kulturarv än hittills.

Jag vill i stället att vi alla ska vara stolta över det vi har och förvalta det ännu bättre. Advent är en kristen högtid. Det finns i varje fönster en ljusstake eller en stjärna som påminner om advent. Julen, som tydliggörs i till och med tideräkningen, finns också i hela samhället. Är det ändå inte självklart att barn i kyrkan ska få möta grundbudskapet till dessa fenomen som vi möts av dagligen? Hur tänker egentligen de som vill undanhålla för elever det rum där dessa yttringar har sin självklara plats?

När kommunala musikskolan hade sin avslutning i en kyrka i Sävsjö ställde prästen följande fråga till publiken: Vem har någonsin farit illa av att sjunga "Stilla natt"? Frågan är befogad och kan omfatta också "Den blomstertid nu kommer". Dessa psalmer kritiseras år efter år. Vid adventstid och sommaravslutningar hävdar till och med skolans ledare att man kan ifrågasätta kyrkorummet som lämpligt för skolelever.

Det är beklagligt att inte Skolverket på allvar lyfter fram vårt kulturarv som en tillgång i stället för att ideligen ifrågasätta det. För detta finns inte stöd i förarbetena till Skollagen eller hos beslutsfattare. Jag hoppas att det med en skärpning av lagen är sista gången detta sker.

Vi lever i ett samhälle där alltfler unga mår psykiskt dåligt, har förlorat fästet och behöver trygghet. Då träder skolledare fram och vill undanhålla ett innehåll som under århundraden just har bringat samhörighet mellan människor och trygghet för den enskilde. Min analys är att vår uppgift är att samla oss för att möta ungas behov av normer, värden och traditioner som ger gemenskap och samhörighet. Det skulle alla må bra av.

När det nu finns röster om att nuvarande lagstiftning kan tolkas som förbud då måste lagrummet tydliggöras. Det känns tryggt att både skolministern och socialministern ser behovet och iscensätter förberedelserna för en lagskärpning omgående. Det är lovande att så många av landets medborgare har aktiverat sig för att visa sin vilja i frågan. Namnunderskrifterna har inte enbart medverkat till lagskärpning, som naturligtvis var huvudsyftet. De har också visat på att det finns initiativförmåga, kraft och medvetenhet hos våra medborgare att reagera över dumheter och på allvar ta upp kampen för att bevara vårt kristna kulturarv till efterkommande.

Vi bär en innerlig önskan att alla barn och unga på allvar får uppleva glädjens budskap i advents- och julfirandet. Jag är tacksam för alla som visat sitt engagemang för detta. Sannolikt har också skolans företrädare fått upp ögonen för den viktiga uppgiften att förmedla det kristna kulturella arvet och den värdegrund som har sin utgångspunkt i det.