Skam för Sverige att barn vräks

FN:s Konvention om barnets rättigheter som kom år 1989 pekar ut staternas ansvar för att garantera barnets rättigheter till liv, ursprung, utbildning, frihet och social trygghet. Övergripande princip är att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut som berör barn.

Ett stort antal länder har gjort Barnkonventionen till lag, dock inte Sverige. Redan 1990 ratificerade Sverige konventionen. Det betyder att annan lagstiftning ska anpassas efter de principer som slås fast i de 54 artiklarna. Ännu efter ett kvartssekel överlåts dock barnens sociala väl och ve till myndigheters godtycke.

Kristdemokraterna har därför länge krävt att göra själva konventionen till svensk lag. Kristdemokraternas Maria Larsson sjösatte som barnminister i alliansregeringen en utredning för hur detta ska kunna genomföras. En liknande ambition har även uttalats av sittande regering. Nu är det hög tid att gå från ord till handling.

Till ett barns grundläggande trygghet hör en fast bostad med fasta rutiner för skolgång, umgänge med kamrater med mera. En familj med barn borde inte få vräkas utan att respektive kommun kan erbjuda ett annat fast boende. När Maria Larsson som nytillträdd minister begärde fram underlag på socialdepartementet om barn i riskmiljöer fanns det inga sådana uppgifter. Man började bygga upp en faktabank och fick bland annat vända sig till frivilligorganisationer för att få fram underlag.

Maria Larsson tillsatte Michael Anefur som hemlöshetssamordnare. Han reste runt i landet och träffade ett femtiotal kommuner, även med uppföljande besök. Frågan om vräkning, speciellt med barn inblandade, togs alltid upp.

Kommunala och privata bostadsbolag började se över sina rutiner för att komma in tidigare, erbjuda mindre lägenheter som familjen hade råd med och så vidare, för att minska antalet vräkningar av barnfamiljer. Under åren 2011 till 2013 minskade antalet vräkningar med barn inblandade i Sverige med 24 procent. I de kommuner Anefur besökte blev minskningen imponerande 45 procent. Detta visar att målmedvetet arbete ger resultat.

Nu och då uppmärksammar medier hur barns rätt till bostad (i enlighet med artikel 27) åsido­sätts. Hade nuvarande regering behållit Alliansens fokus på frågorna, hade tragedin i Göteborg, då en förälder tycks ha tagit livet av barnen och sig själv i förtvivlan över ett besked om vräkning, sannolikt inte behövt ske.

Detta är en stor skam för Sverige, vars regering inte sällan ger sig ut för att vara hela världens samvete. Med Barnkonventionen som svensk lag skapas större press på kommuner, landsting och statliga myndigheter.

För att komma tillrätta med hemlöshet där barn drabbas, behöver man arbeta med den problematik som ligger bakom. I de fall då det finns missbruk eller psykisk sjukdom med i bilden borde den första åtgärden vara att behandla och rehabilitera detta.

Tyvärr har många kommuner blivit mer restriktiva med att skicka personer till hem för vård, behandling och rehabilitering. Finns barn inblandade borde det vara självklart att göra allt för att hjälpa familjen på fötter. Med tanke på Barnkonventionen, med barnets bästa i fokus, åligger det rimligen kommunen att barn inte drabbas av vräkning. Ekonomiskt stöd eller att hjälp att hitta alternativt boende kan vara vägar.

En kommun med klok ledning arbetar förebyggande. I Helsingborg kunde man med Anders Lundström (KD) som socialnämndsordförande under förra mandatperioden se att sociala bostadskontrakt ledde till minskat utanförskap. Arbetsgivares benägenhet att anställa någon ökar när personen har eget hyreskontrakt. Samtidigt ökar personens motivation att söka och sköta utbildning och arbete, för att kunna behålla sitt hyreskontrakt.

Varje barn är en unik person med ett oändligt värde och ska respekteras i alla de dimensioner som barnkonventionen beskriver. Vi har här berört en aspekt, men det finns anledning att återkomma med andra frågor där svenska myndigheter ignorerar barnkonventionen.

Det anstår inte Sverige, ett av världens rikaste länder, med bland världens högsta skatter, att barn ska behöva drabbas av tragedin att bli hemlösa. Med FN:s barnkonvention som svensk lag ska inte kommunerna komma ifrån sitt sociala ansvar för barnen.

Kjell Samuelson, kulturarbetare (KD)

Gudrun Brunegård, oppositionslandstingsråd (KD), Kalmar