Materialistisk världsbild bör ifrågasättas

Det är vanligt att folk berömmer vår egen tid som en tid av ifrågasättande. Den kritiska tanke­förmågan upphöjs till skyarna. Att ifrågasätta givna sanningar sägs vara ett tecken på intellektuell hederlighet. Man hävdar att sedan upplysningstiden har den kritiska reflektionen fått blomma upp. Som konsekvens betraktas ateism som det intellektuellt hederligaste förhållningssättet inför verkligheten. Richard Dawkins ord om att "Darwin gjorde det möjligt att vara en intellektuellt tillfredsställd ateist" speglar denna mentalitet väl. Ifrågasättandet legitimeras ofta utifrån ett "vetenskapligt" hållningssätt (som Dawkins ovan). Emma Frans bok "Larmrapporten" med undertitel "Att skilja vetenskap från trams" (2017) ger också uttryck för denna mentalitet.

Föreställningen är att utifrån "vetenskapen" kan man hävda att en verklighetsuppfattning som man tror på är i någon mening sann. Frans skriver till exempel om hur politikernas beslut inte alltid grundar sig på "en korrekt verklighetsuppfattning". Hon antar att politiker inte alltid tycks ha den "korrekta" verklighetsuppfattningen. Här har Frans rätt. Men – och detta är ett stort MEN – hur vet hon om hennes verklighetsuppfattning är "korrekt"? Naturligtvis kan hon inte veta detta. Som en troende agnostiker vågar jag hävda att ingen vet hur verkligheten verkligen ser ut. Vetenskapen kan inte ge svar på denna fråga. Vetenskapen är inte en person som säger eller uttalar något. Vetenskapen är inte en oberoende och objektiv "måttstock" med vars hjälp man kan beskriva den "korrekta verkligheten". Vetenskapen är inte mer än ett verktyg i en (felande) människas hand. Historien är fylld av skräckexempel på vetenskapens feltolkning av "verkligheten", till exempel rasbiologi.

De som pekar på "vetenskap" och "fakta" som grund för ens kritiska tankeförmåga drabbas själva ofta av frånvaron av en kritisk hållning. Man behöver bara nämna den materialistiska världsbilden för att få saken bekräftad. Massmedier basunerar ut den. Skolböcker (speciellt inom NO-ämnen) för ut den, och alla elever förutsätts acceptera den. I det offentliga rummet hör man (nästan) aldrig kritiska röster mot denna föreställningsvärld. Den accepteras som en given sanning. I litteratur som förespråkar denna världsbild lyser intellektuellt ifrågasättande med sin frånvaro. I denna litteratur förlöjligas ofta "motståndare". Källitteratur som skulle ge en ärlig chans för läsaren att bekanta sig med kritiska röster saknas ofta.

Ett annat ord som ofta används är "faktaresistens". Med detta ord syftar man på en mentalitet där man inte låter sig påverkas av "fakta" när "fakta" går emot den egna övertygelsen. De som tror sig ha den "korrekta" förståelsen av verkligheten lider mest av faktaresistensen.

För den så kallade upplysta människan är religion och Gud/gud alltid en måltavla som man gärna riktar sin kritik mot. Samtidigt visar man en total inkompetens (och ofta stark ovilja) att rikta den kritiska tankeförmågan mot sin egen föreställningsvärld.

Efter min läsning av en mängd litteratur (ofta faktalitteratur från kosmologi till biologi) har detta sakernas tillstånd blivit mycket klart. Det är en myt att vår tid är kritisk när det gäller ”givna sanningar”. Ve den som vågar ifrågasätta dem.

Vesa Annala, pensionerad pastor