04 december 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Det syndakatalogen varnade för är lika allvarligt i dag

Om det på förr var stort fokus på att hålla koll på att människor höll sig borta från ett syndigt leverne, är tendensen i dag att synd förringas och omvändelse tonas ner, skriver Owe Pettersson.

stopp-skylt och vägskylt.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Jag är själv inte uppväxt inom frikyrkan och har därför ingen relation till det man kallade syndakatalogen. Jag kom till tro i tidig vuxenålder under senare delen av 80-talet genom EFS-sammanhang, och fick då höra talas om att man förr i tiden i frikyrkan hade haft något man kallade syndakatalog.

Redan då omtalades den med ett löjets skimmer och skulle inte tas på allvar, för denna katalog hade man kommit förbi och lämnat. Mina nyvunna kristna vänner fnös lite åt det där och sa att det bland annat handlade om att man inte fick dansa, gå på bio, spela kort eller spela fotboll på söndagar – sådant gillades inte och det var synd att göra så. Då, förr i tiden, tyckte man det, upplyste man mig om.

Jag förstod då att jag hade hört talas om detta, men inte med ordet syndakatalog, utan med min mammas ord. Min mamma, som inte var troende kristen på något traditionellt sätt och absolut inte var uppväxt inom frikyrkan, hon kunde minsann förklara vad som var synd med detta.

Vad jag minns förringade hon det inte. För jag minns att hon sa att det hade att göra med det som förknippades med de här företeelserna: Att vara ute på dans = dricka alkohol, tappa omdömet, fylleri, slagsmål, tillfälligt sex och allt som kan följa på det. Att ägna sig åt kortspel = dricka alkohol, tappa omdömet, spela om pengar och spela bort pengarna när insatserna höjs. Att gå på bio = se osedliga filmer – på den tiden naket – se våld på film – säkert också det då mer oskyldigt än i dag.

Med denna teologi är det en terapeut som behövs, inte Jesus. En insikt om synd har gått förlorad.

—  Owe Pettersson

Därför blir jag än i dag fundersam när det här med syndakatalogen kommer på tal. Frikyrkan skäms för den i dag och har gjort det länge. De som har utmärkt sig mer än andra i det här sammanhanget är enligt min erfarenhet människor i pingströrelsen. Så fort ämnet kommer upp skruvar hela frikyrkan på sig och, som man säger, pudlar i ärendet.

Och de som inte växt upp under syndakatalogtiden frågar i dag varför man inte får göra vissa saker i frikyrkan, som att dansa och skaka loss på en konferens exempelvis, och undrar om detta är något gammalt tänk kvar från att det en gång varit synd.

Men visst är det märkligt. De här ämnena var aktuella och varnades för då, alltså för 70–80 år sedan, och med facit i hand: Vad har blivit av allt det här?

Man får väl säga att allt detta och mer därtill bara har accelererat och blivit värre. Tyvärr är det som den dåvarande frikyrkogenerationen varnades för och som man ville hålla den borta ifrån, i och med syndakatalogen, lika allvarligt i dag. Det är samma problem för dagens generation, men i dag utan syndakatalog och till och med – enligt mig – ett nedtonande av synd.

Dans i sig är så klart ingen som helst synd, men då som nu finns en nöjeslystnad inbakad i detta som hör ihop med bland annat alkoholintag och dess ofta tråkiga följder.

Att dra en spader är så klart inte heller någon synd i sig, men dåtidens kortspel om pengar har i vår tid vuxit till ett enormt utbud av spel och dobbel. Speldjävulen är i allra högsta grad aktuell också i dag. På olika skärmar kan vi se filmer och serier med obegränsat våld och naket sex.

Det är inte sunt, menar jag, när det framför allt betonas att människan är otillräcklig och ofullkomlig.

—  Owe Pettersson

Och idrotten är bra på många sätt, men tävlingar tar ingen hänsyn till gudstjänsttid på söndagar. Dessutom kan lagidrott för många ungdomar paradoxalt nog bli en inkörsport till att börja dricka alkohol, eftersom det är vanligt vid till exempel lagfester.

Om det då, på syndakatalogens tid, lades mycket fokus på att hålla koll på att människor höll sig borta från ett syndigt leverne, tycker jag mig tyvärr i dag i förkunnelsen höra mer och mer tendenser på att synd förringas och omvändelse från den tonas ner.

Det är inte sunt, menar jag, när det framför allt betonas att människan är otillräcklig och ofullkomlig. Att “alla gör vi så gott vi kan men misslyckas så klart ibland – och det är okej, för Gud älskar dig och förlåter dig ändå”. Med denna teologi är det en terapeut som behövs, inte Jesus. En insikt om synd har gått förlorad. Gud förlåter, men förlåtelse hör ihop med bekännelse av synd och omvändelse hör frälsningen till.

På syndakatalogens tid, 1942 (!), skrev Lewi Pethrus en bok i ämnet. Titeln var I dag lek – i morgon tårar. Den titeln var mitt i prick, då som nu.

Gud hatar synden, men älskar syndaren. Vi måste förstå vad Jesus gjorde för oss på korset. Att han tog detta gift, synden, på sig – en synd som bara vill förstöra och förgöra, en synd vi måste ta på allvar och bekänna inför vår Herre.

Så var det då, så är det nu. Kampen är densamma, med eller utan syndakatalog. Det är bara Jesus Kristus som kan rädda.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt