Förskolan kan aldrig ersätta föräldrars ansvar

Debatten om förskolan handlar ofta om vuxnas villkor. Förskollärare vittnar om hög arbetsbelastning, personalbrist och stress, samtidigt som föräldrar söker avlastning från sina barn för att karriär, egentid och socialt liv ska rymmas parallellt med föräldraskapet. Men var finns barnets perspektiv, och vem för deras talan? 

Forskningen inom anknytningsteori är tydlig. Små barn är biologiskt programmerade att knyta an till sina primära omsorgspersoner: deras föräldrar eller vårdnadshavare. Denna tidiga anknytning är avgörande för barnets känslomässiga trygghet, stressreglering och framtida relationer. Föräldrarna lägger även grunden till barnens värderingar, moral och tro, och viktigast av allt: förskolan kan aldrig ersätta det. Trygg anknytning skapas inte genom scheman, dokumentation eller pedagogiska modeller utan genom tid, närvaro och lyhördhet från en stabil vuxen. Något en förskola aldrig kan ersätta.

Mot denna bakgrund väcks frågor kring aktuella politiska förslag inom barnomsorgen där barn till föräldrar som är hemma med ett spädbarn ges utökad tid i förskolan, från 15 till 30 timmar i veckan. Det är främst Liberalerna och Vänsterpartiet som önskar att se denna förändring nationellt, något som i dagsläget är upp till varje kommun att ta ställning till. Från och med i år har bland annat Sollentuna och Göteborg valt att utöka vistelsetiden från 15 till 30 timmar. Det är ett beslut som förtjänar att granskas ur barnets perspektiv.

Vem fattas detta beslut för, egentligen? Är det baserat på vad forskningen säger om små barns behov av närhet, kontinuitet och anknytning? Eller handlar det i praktiken om att underlätta för vuxna att skapa mer egen tid i en redan pressad vardag? 

För ett litet barn innebär en utökning från 15 till 30 timmar en avsevärt större del av veckan i en miljö där de måste dela vuxnas uppmärksamhet med många andra. Under dagen kommer barnen att befinna sig i situationer som är stressiga och utmanande, och där de är i behov av stöd från en trygg vuxen.

Samtidigt finns en förälder hemma med ett syskon, en stor förändring som också kan innebära att det äldre barnet upplever en viss stress för att kunna anpassa sig till den nya familjekonstellationen. Anknytningsteorin pekar inte på att lösningen då skulle vara mer tid ifrån föräldern, utan snarare att barn gynnas av att få vara nära sina anknytningspersoner i sådana förändringstider.

Det handlar inte om att förneka att livet med flera små barn kan vara krävande. Men frågan kvarstår: Ska samhällets lösning vara att öka separationen mellan barn och föräldrar, eller att stärka möjligheterna för familjer att vara tillsammans? 

Trotsmorgnar, tvättberg och hämta-lämna-kaos i podden Dagens föräldrar

Det handlar inte om att skuldbelägga föräldrar eller pedagoger. Båda grupperna verkar inom ramar som de själva inte har skapat. Men vi behöver våga ställa den obekväma frågan: Har vi byggt ett samhälle där barns grundläggande behov får stå tillbaka för vuxnas vilja och önskningar? Vet föräldrar hur viktig deras roll är för barnen?

Föräldrar är, och bör vara, barnets viktigaste anknytningspersoner under de första levnadsåren. Det är i relationen till sina föräldrar som barnet först lär sig förstå världen, sig själv och andra. Det är föräldrarna som fostrar barnen och för vidare sina värderingar, sin moral och sin tro. Förskolan kan vara ett värdefullt komplement, men den kan aldrig fullt ut ersätta den nära, kontinuerliga relationen till en förälder.

Vi behöver också lyssna på förskolepersonalen när de larmar om ohållbara arbetsvillkor. Stora barngrupper och hög arbetsbelastning är inte bara ett arbetsmiljöproblem, det är i grunden en fråga om barns rätt till trygghet och omsorg. När vuxna inte räcker till är det barnen som betalar priset.

Barnkonventionen slår fast att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet. Ändå är det sällan barnens röst som hörs i denna debatt. Det är dags att ändra på det.

Vi vuxna, föräldrar, pedagoger och beslutsfattare har ett gemensamt ansvar. Vårt viktigaste uppdrag är inte att optimera våra liv och förverkliga oss själva, utan att ge barnen en trygg, stabil och kärleksfull start i livet för att de som vuxna ska kunna bli trygga, stabila och ansvarsfulla samhällsmedborgare. Förhoppningsvis förankrade i en tro på Gud.

Så låt oss stanna upp och fråga: Är förslagen om 30-timmarsvecka för barn med hemmavarande syskon verkligen för barnens bästa?

Vi stör oss inte på barnen i kyrkan utan på oengagerade föräldrar