Den som hävdar sig ha den sanna tolkningen kanske utestänger just sanningen

David Eklind Kloo skrev i Dagen den 21 december en fin och sorglig berättelse om hur bokstavlig bibeltolkning fick honom att lämna kyrkan. Jag kände delvis igen mig. Det han skrev har fått mig att fundera över min egen väg. Varför den har blivit en så helt annan.

Jag fann min tro i en större pingstkyrka när jag var tonåring. Det var ett sammanhang där jag varken landade i lärans praktik (ungdomspastorn ordnade bokbål och uttalade enskilda profetior över oss) eller socialt (få utbildade sig akademiskt och kvinnans roll upplevde jag som minst sagt trång). Men jag fick kontakt med Gud och lärde mig att be vilket jag fortsatt med hela livet. Tack Pingstkyrkan!

Jag sökte mig till andra kyrkor och sammanhang. Jag läste teologi och åkte på retreater. Jag undervisade på folkhögskola och var med i samtalsgrupper. Ofta givande. Ibland blev det dock lite rotlöst. Det var svårt att på riktigt känna sig hemma någonstans.

Med tiden blev jag också alltmer av en finsmakare. Några bad för högt, andra för stelt, några var alltför teologiskt teoretiska, andra för naiva. Många hade fel åsikter om kultur och politik.

Det var i samband med en resa till Indien jag fick syn på det ohållbara i mitt förhållningssätt. Där kunde jag besöka vitt skilda kristna sammanhang och se värdet i mångfalden. Här hemma var det verkligen så mycket som inte dög.

Genom att peka med hela handen och hävda att man har den sanna tolkningen är det kanske just sanningen man utestänger.

—  Eva Erlandsson

Jag bestämde mig då för att systematiskt besöka de kristna sammanhang och företrädare jag inte riktigt trivdes med. Samtala med dem, försöka lära känna dem, vara med när de bad. Jag kunde snart konstatera att de, trots att somligt skavde, också bar på något värdefullt. Jag fick intrycket av att Gud var där. Inte bara där. Inte mest där (fast de ibland nog trodde det). Men också där. Och det är stort.

Jag tänker ofta att vi behöver vara försiktiga med ord. Ordet sanning till exempel. Om vi verkligen tar det på allvar måste vi beakta att det finns flera möjliga sätt att förstå mycket av det som står i Bibeln. Så klart och tydligt som Johan Eddebo och Phillip Calington skriver i sin artikel “Går inte att välja bort tron på jungfrufödseln” är det sällan. Språk, kontext och tillkomsthistoria kräver varsamhet. Genom att peka med hela handen och hävda att man har den sanna tolkningen är det kanske just sanningen man utestänger.

[ ”Sverige är på väg utför andligt sett - vi har inte nått botten än” ]

Någon liknade att debattera teologi med fotbollsfantaster som diskuterar matcher. Det kan vara roligt och engagerande för den intresserade, men det är verkligen inte själva diskussionen som är fotboll. Och tonläget i en debatt kan skrämma bort människor. Om man överför det till teologi kan jag känna igen mig. Rader av argument och försanthållanden har sällan varit till hjälp utan i stället kommit i vägen för min gudsrelation.

Och jag tror att Gud är hos oss. Inte bara hos oss. Inte ens mest hos oss. Men faktiskt också hos oss. Det är stort.

—  Eva Erlandsson

I mitt nuvarande arbete som pastor på Räddningsmissionen möter jag många människor i samtal. Någon har panik inför döden, någon vill visa en film om en afrikansk helbrägdagörare och någon berättar om en pappa som var frikyrkopastor och slog. En del tänker att de måste avsäga sig hela sin gudsrelation om de inte accepterar alla bokstavliga tolkningar av Bibeln eller kyrkan som en näst intill ofelbar auktoritet. Andra är trygga och nöjda med en till synes ganska barnslig tro. Någon vill be sinnesrobönen, någon ber med radband och någon talar i tungor. Mitt uppdrag är att lyssna, att vara en samtalspartner och att ibland be tillsammans med människor eller berätta om min egen tro. Men det handlar nästan aldrig om att argumentera.

Varje vecka bjuder Räddningsmissionens gatukyrka in till nattvardsgudstjänst. Under delar av pandemin har vi mötts utomhus. Men vi har fortsatt. Ibland med ett kors uppsatt i ett träd och en tänd brasa. Genom bönen, måltiden och utforskandet av Bibelns berättelser är vi en kristen gemenskap. Det finns något så heligt och vackert i viljan att fortsätta att mötas i Jesu namn. Trots alla våra olikheter och inte så enkla liv.

Och jag tror att Gud är hos oss. Inte bara hos oss. Inte ens mest hos oss. Men faktiskt också hos oss. Det är stort.

[ Recension: The Message urskiljer Bibelns stora penseldrag ]