Du som mår psykiskt dåligt är inte ensam

Som kristen kan det upplevas som stigmatiserande att inte må psykiskt bra. Kyrkan kan spela en stor och viktig roll för alla dem som lider i det tysta, skriver Christoffer Abrahamsson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Ibland tänker jag att de sjukskrivna är vår tids viktigaste profeter. Deras kroppar vittnar, på ett högst ofrivilligt sätt, om vår samtids dårskap och gränslöshet. Deras liv vittnar om en värld som söndrar oss, om ohållbara livssituationer och orimliga krav. Trots det stora antalet personer som lider är kyrkan i alltför stor utsträckning tyst.

Svaret på hur många som lider av psykisk ohälsa beror på vem man frågar. Oavsett hur många det exakt är, vet vi att det är väldigt många, alltför många. Det är omöjligt att veta vem som lider. Sjukdomen drabbar alla typer av människor oavsett socioekonomisk bakgrund, kön, etnicitet och så vidare. Somliga grupper är mer drabbade än andra, men det finns personer i alla grupper som är drabbade.

I stället för att den kyrkliga gemenskapen blir en gemenskap som mildrar ohälsan riskerar den alltför ofta att spä på den.

Som kristen kan det vara oerhört stigmatiserande att inte må psykiskt bra. Vi upplever att vi måste vara glada och starka. I kyrkan riskerar den psykiska ohälsan därför inte bara bli ett tecken på svaghet, som det så ofta blir i samhället, utan också ett tecken på bristande på tro. Den kristne får en dubbel börda att bära.

Jesu ord till de sin samtids skriftlärda är också i hög grad ord till vår tids: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem” (Matt 23:4). Hur har vi hamnat så här fel?

Den kristna tron är ju kroppslig. Vårt huvudbudskap är just det. Gud blev en människa med kropp i Jesus. Trots det har vi så enfaldigt svårt att själva vara människor. Vi förnekar våra känslor (Guds ord säger att jag är glad, så jag kan inte vara ledsen), vi förnekar vår kropp (jag är inte trött, det är lättjan som lurar runt hörnet), vi förnekar vår vilja (jag vet att Gud har rätt så varför säga vad jag vill). På område efter område gör vi oss mindre mänskliga i Jesu namn, när Gud i stället vill göra oss mer och mer mänskliga i sitt namn.

Det är dags att vi tar vår egen tro på allvar och därmed också våra egna kroppar och vår egen mänsklighet på allvar. Varje gång vi förnekar vår egen kropp och mänsklighet så falnar avbilden något. Och vice versa. Varje gång vi bejakar vår mänsklighet – vår kropp, våra känslor och vår vilja – stärks gudslikheten.

Det finns dessutom så många krafter i samhället i dag som sliter sönder oss och förvanskar avbilden. För att ge några exempel: den ständiga uppkopplingen som gör oss gränslösa, meritokratin som får oss att se medmänniskor som medel för vårt mål, individualismen som gör att vi blir våra egna gudar som ska bära allt själva, arbetsmarknaden som får oss att tro att vårt arbete ger oss vårt värde. Listan kan göras lång.

Den kristna tron är en stark motkultur till allt detta. Vi bekänner oss till en Gud som blev kroppslig, det kan hjälpa oss att bli kroppsliga. Vi är kallade till en gemenskap där vårt värde inte erhålls som en belöning utifrån prestationer utan ges som en gåva från en Gud som älskar och har skapat oss. Varje dag får vi öva oss att leva utifrån devisen: ”Jag är inte Gud och det är bra. Gud är Gud och det är bra.”

Min längtan är att den kyrkliga gemenskapen kan hjälpa oss att upptäcka våra gränser, försonas med dem och samtidigt vägra överföra dem på Gud. Att kyrkan ska vara en plats dit människor kan vända sig och där börja den mödosamma resan om att återupptäcka vilka de egentligen och djupast sett är, människor som är skapade till Guds avbilder.

I stället för att dölja problem i andliga termer kan vi genom god andlighet få hjälp att återvända till vår mänsklighet. Sann andlighet för oss inte bort från vår kropp utan hjälper oss att upptäcka vår kropp, som Johannes skriver: ”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud” (1 Joh 4:2).

I våra gemenskaper finns det redan nu så mycket som skulle kunna vara psykiskt främjande för oss och dem i vår närhet. Vi kan bjuda in människor till gemenskap, låta dem få växa i gåvor och bli delaktig i meningsfulla sysselsättningar. Vi kan tala med, be för, lyssna till och trösta varandra. Och det allra största. Den kristna tron vittnar om en Gud som är Livet, en som vill bära våra bördor, torka våra tårar, vandra med oss genom dödsskuggans dal och ge oss av det sanna livet.

Och avslutningsvis, till dig som just nu lider vill jag säga: Du är inte ensam. Våga dela din smärta med någon annan!

Christoffer Abrahamsson, präst Betlehemskyrkan Stockholm

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.