Folkväckelsens stugvärme saknas

Det oerhörda händer. Faderns härlighet blir synlig i Sonen; den helige Ande utgjuts över några enkla fiskare och kraften i orden om Jesus kommer att vända historien.

Det går dock inte att måla de första kristna århundradena som ett enkelt segertåg för evangeliet. De första kristna lever i en ständig kris. Inte bara förföljelser hotar. Inom den tidiga kyrkan växer gräs och ogräs om vartannat; kyrkan är vildvuxen. En mängd olika tankar och läror florerar.

Det som räddar den tidiga kyrkan, enar henne i denna begynnande storm, kan sammanfattas i ett ord – apostolisk. På tre sätt sluter man upp kring detta begrepp:

Dopbekännelser noga utformade i kontrast till tidens vindar men grundade på apostlarnas lära skapas.

Biskopar vars främsta uppgift är att övervaka den apostoliska läran vigs till ämbete.

Men framför allt: Nya testamentet fixeras – skrifter väljs utifrån om de är apostoliska eller inte.

Denna viktiga brytpunkt i kyrkohistorien kring ordet apostolisk kan också sägas utgöra brytpunkten i vårens debatt kring Ulf Ekmans konvertering och Bjärka-Säby. Å ena sida de som betonar det apostoliska via den apostoliska successionen och olika traditioner. Å andra sidan de som menar att fokus måste ligga på det ursprungligt apostoliska – det som Nya testamentet, Bibeln uppenbarar.

Denna spänning kring det apostoliska är nu inte ny bland oss som delar en iver för evangeliet. I slutet av 1980-talet läste jag på Örebro missionskola Anders Nygrens klassiska bok "Den kristna kärlekstanken". Nygren lyfte fram Bibelns bild av Guds agapekärlek så att jag förundrades.

Nygrens bok visade emellertid på något mer: När kyrko­fäderna skapade teologi kom de att ta till sig det grekiska kärleksbegreppet eros och den grekiska religionsfilosofin. I detta blev Bibelns agapekärlek utmanad, ibland också förvanskad.

Bara något år efter det att jag läst Nygren hände något i svensk frikyrklighet: Peter Halldorf och många med honom börja söka andliga skatter i de historiska kyrkornas rika mylla. Med sorg upptäcker jag att spänningen mellan eros och agape, mellan det grekiska och det kristna i kyrkohistorien, inte problematiseras. I stället fokuseras inte så sällan de som drar den grekiska tanken längst: Ökenfäder och mystiker.

Jag tror att folkväckelsen kännetecknades av den enkla stugvärmen. Både gemenskap och lära skvallrade om vår mästares djupa kärlek till vanliga människor.

Krasst måste vi i dag konstatera att denna stugvärme är försvunnen bland oss som bär folkväckelsens arv. Det allvar som förr kunde väcka slumrande själar förkunnas sällan; gårdagens sanningar skrivs om. Grundläggande, avgörande teman såsom människosyn och gudsbild är därför otydliga i vår teologi.

Låt mig ge ett par exempel utifrån Wilfrid Stinissens böcker. Stinissen är troligtvis den författare som läses mest i dag i svensk frikyrklighet, tillika en nyckelperson på Ulf Ekmans väg till Katolska kyrkan. Stinissen har burit gott med sig, men det finns också en annan sida.

När Martin Luther talar om människans innersta som fördärvat av synden, lyfter Stinissen fram en människosyn som är motsatsen: Att människans innersta är gudomligt, där bor den heliga treenigheten. I Bibelns spår talade folkväckelsen om Guds vrede över ondskan, synden och märk väl – också över syndaren. Det var mot denna bakgrund väckelsens folk kunde måla Guds offrande agapekärlek så att människor vände om.

I Stinissens spår följer i dag ett evangelium där människans möjlighet att vända om sträcker sig till dödsriket, där det svåra men viktiga bibliska budskapet om dom och straff tonas ner.

Det som nu behövs är inte andlig ingenjörskonst, inte heller en debattstorm kring Halldorf och Stinissen, även om deras teologi förvisso behöver prövas. Det som är avgörande är att vi inser hur duktigt fattiga vi är. Precis som de första århundradenas kristna lever vi i en läromässig kris. Mängder av olika tankar florerar. I detta drabbas fotfolket och alla de människor vår Far längtar efter.

Denna fattigdom bör leda oss till en djup ödmjukhet inför Guds ansikte. Kanske behöver vi också gå en väg som liknar de första kristnas: Åter börja formulera dopbekännelser som visar tydligt var vi står i de grundläggande frågorna; utifrån Ef 4:11–16 bejaka och be för dem som har en kallelse att arbeta med lärofrågor.

Och framför allt: Folkväckelsens kanske främsta signum och dess sundhet var att deras efterföljare var läsare. Det går nu inte att tjata fram en bibel­väckelse men låt oss be: Gud gör det igen!

Christer Svensson, lärare