Debatt

Framgångsteologi kan bidra - om vi lyckas se igenom överdrifterna

Replik. När jag upptäckte överdrifterna höll jag på att kasta ut barnet med badvattnet, men mötet med John Wimber och den tidiga Vineyardrörelsen gjorde att jag fortsatte att vara en kristen som tror på Andens gåvor i vår tid, skriver Jan-Gunnar Wahlén.

Varje liten motgång tolkades som en attack från fienden och det gällde att hela tiden vara på sin vakt. Detta var precis som mycket annat ett kliv från en ytterlighet till en annan: I de traditionella samfunden tycktes många inte ens vara medvetna om den andliga kampen, skriver Jan-Gunnar Wahlén.
Varje liten motgång tolkades som en attack från fienden och det gällde att hela tiden vara på sin vakt. Detta var precis som mycket annat ett kliv från en ytterlighet till en annan: I de traditionella samfunden tycktes många inte ens vara medvetna om den andliga kampen, skriver Jan-Gunnar Wahlén.
Publicerad Senast uppdaterad

Vad som är tros- eller framgångsteologins bidrag har på olika sätt berörts i Dagens spalter, bland annat genom debattartiklar av Mikael Stenhammar, Emanuel Almroth och Gunnar Löfgren. Jag har aldrig gått på Livets ord men i slutet av 1980-talet drogs jag som tonåring till den raka förkunnelsen, hängivenheten och lovsången. Det var stor skillnad mot den andliga torka jag upplevde i min hemförsamling. Där verkade man inte se behovet av förnyelse och framför allt inte i denna form. Vi som ville “gå med Gud”, som det hette på den tiden, varnades för Livets ord, vilket bara gjorde oss ännu ivrigare att söka oss dit. I Uppsala gjorde man sig å sin sida lustig över de “döda samfunden” – och polariseringen ökade.

Subscribe for full access

Get instant access to all content