Ingen välfärd utan näringsliv och ideella

Att det ska vara så svårt att förstå att stat och kommun fördelar resurser som till främsta del skapas av ett näringsliv och där civilsamhället med en engagerad ideell sektor är medskapare till den svenska välfärden.

Som en konsekvens saknas såväl näringslivsrepresentanter som representanter från den ideella sektorn i Välfärdskommissionen som regeringen fattade beslut om den 19 december. Regeringsbeslutet anger att ”välfärdens utmaningar inte kan lösas av en enskild part, utan kräver ett nära samarbete mellan stat, kommuner, regioner och arbetstagarorganisationer”. Regeringens uppfattning om vem som möjliggör välfärden kan liknas vid en bil med hjul, ratt och kaross men som saknar motor! Den enkla sanningen ”utan näringsliv – ingen offentlig sektor” tycks ha undkommit regeringen. Samtidigt och historiskt har den ideella sektorn med bland annat kyrkliga samfund och ideella föreningar haft stor betydelse för demokratins och välfärdens utveckling.

Finansminister Magdalena Andersson leder kommissionen tillsammans med tre fackliga centralorganisationer, SKR samt fyra regeringsministrar. Man får anta att kommissionen mål är att se hur Sveriges kommuner kan upprätthålla och öka graden av svensk välfärd. Att då inte inkludera representanter från de som skapar förutsättningarna gör att finansministern tycks utgå från att frågan om Sveriges välfärd handlar om system- och fördelningspolitik förunnat den offentliga sektorn som finansieras av befintliga och nya skatte­intäkter.

Regeringen sätter dessutom förhoppningar till att tillväxten av BNP, som framför allt genereras av näringslivet, också fortsättningsvis skapar möjligheter att finansiera det offentliga Sverige. Detta i en tid då lågkonjunkturen knackar på dörren och Konjunkturinstitutet som räknar med såväl ökad arbetslöshet som blygsam BNP-tillväxt om cirka en procent för kommande år.

Var finns insikten om näringslivets betydelse för svensk välfärd? Och var finns den ideella sektorn representerat som engagerar fler än 200  000 förvärvsarbetare med sammanlagt drygt 30 miljoner medlemmar? Ett engagemang som politikerna sägs värna om för "samhällsutvecklingen och välfärden" i propositionen En politik för det civila samhället från 2009.

Har Magdalena Andersson ambitionen att också knyta kommissionens arbete till Sveriges del av ansvaret för att uppnå de 17 globala målen för hållbar utveckling till 2030? Fastän inte uttalat i Kommissionsuppdraget förutsätter jag att regeringen har detta för ögonen varför det är än mer förvånande och insiktslöst att utesluta näringslivet och den ideella sektorn.

Det är en välkänd sanning att världens främsta utmaningar som klimathot, säkra och inkluderande samhällen, att begränsa fattigdom och hunger inte kan lösas enbart av regeringar och skatteintäkter. Det är en omöjlig uppgift utan det privata näringslivet och det folkliga ideella engagemanget!

FN:s konferens 2014 "Trade and Development" beräknade att det årliga gapet av tillgängliga offentliga finansiella medel för att nå världens globala mål uppgår till 2,5 miljarder dollar, en brist som många ser att det privata näringslivet kan finna strategiska svar på. Översatt till Sverige är det rimligt att förutsätta att det också till vår framtida välfärd finns en årlig ekonomisk brist som inte enbart låter sig finansieras och utföras med offentliga resurser.

Sammanfattningsvis blir slutsatsen, ska Välfärdskommissionens arbete bli trovärdigt behöver finansministern se näringslivet och det civila samhället som kritiska delar av lösningen och bereda dem plats i kommissionen.

Tomas Bjöersdorff,

oberoende rådgivare, styrelsearbetare och tidigare vd Erikshjälpen Second Hand