Liturgi är inte en smakfråga

Den nye påven Leo XIV möts av stora förväntningar, både inom och utom kyrkan. Påven är enligt katolsk tro aposteln Petrus efterträdare, och liksom Petrus i Nya testamentet var den som förde ordet i apostlakretsen, så är påven i dag den främste bland biskoparna, och om oenighet uppstår (vilket det alltid gör) den som har sista ordet. Påven är symbol för kyrkans enhet och ska i ord och handling värna denna enhet. Det mest kapitala misslyckandet med den uppgiften inträffade på 1500-talet, då kyrkan splittrades i ett otal samfundsbildningar som alla strider om vem som bör ha sista ordet.

Under åren 1962–65 samlade påven alla världens katolska biskopar till Andra vatikankonciliet, ett globalt rådsmöte med beslutanderätt (det tjugoförsta i kyrkans historia) och med uppgiften att ”uppdatera” kyrkans verksamhetsformer. En viktig punkt var gudstjänsten.

Den heliga mässan, där de kristna kommer samman för att lyssna till Guds ord och frambära eukaristin, tacksägelsen, firades fortfarande i medeltida form på latin, med undantag för textläsningar och predikan. Denna mässa kan förenklat beskrivas som en prästerlig handling med församlingen som tysta vittnen. Den centrala delen, själva nattvardsbönen, lästes tyst, vilket är ett uttryck för vördnad inför det mysterium som ändå inte går att förklara i ord. Den mässformen kan, när den firas med omsorg, verkligen förmedla en känsla av Guds närvaro, som övergår alla försök till definition. Dess nackdel är att folket har en passiv roll, som en samling individer försänkta i enskild bön.

Den förnyade mässform som beslutades med nära total majoritet av biskoparna 1963 trädde i kraft 1970. Den är byggd efter fornkyrklig modell och erbjuder ett ojämförligt mycket rikare urval av bibelläsningar (en större del av Bibeln gås igenom under loppet av några år) och böner. Folket har återfått sin aktiva roll. Gudstjänsten är en dialog på folkspråket mellan präst och församling.

Nackdelen med denna mässform (i synnerhet när reformen var ny) är frestelsen till pratighet, att prästen blir estradör. Reformen genomfördes också på många håll okänsligt och okunnigt, vilket gjorde många besvikna. Extrema ”traditionalister” (lefebvrianerna) bröt med påven och bildade eget kring den medeltida mässformen, och de menar att Andra vatikankonciliets förkunnade villoläror. Även i mer moderata former har traditionalismen lett till uppdelning av församlingar i två läger som ömsesidigt misstror varandra.

För att vinna traditionalisterna tillbaka till kyrkans enhet gav påve Benedikt XVI 2007 alla kristna grupperingar som så ville tillstånd att hålla sig till den mässbok som utkom 1962, före konciliet. Avsikten var att detta medgivande skulle motverka oenigheten kring gudstjänstfirandet. Men splittringen kvarstod och fördjupades.

Efter en utvärdering bland världens biskopar 2020 beslutade påve Franciskus att kraftigt inskränka rätten att fira den traditionella mässan, och han förklarade att de gudstjänstböcker som utkommit genom beslut av konciliet ska anses vara de enda gällande uttrycken för kyrkans lära, enligt formeln lex orandi lex credendi, ”som kyrkan ber, så tror hon”. Franciskus ville att den reform som 1963 beslutats enhälligt av kyrkans högsta organ, konciliet, slutligen måste genomföras.

Här bör nye påven bryta med Franciskus

Som Erik Helmerson konstaterade i en ledare i Dagen: När nu en ny påve tillträtt riktar traditionalister av olika schatteringar sina förhoppningar mot honom, att han på nytt ska underlätta möjligheterna att fira den medeltida mässformen. Huruvida Leo XIV är benägen att efterkomma dessa önskningar återstår att se.

Jag är så gammal att jag har varit korgosse i den ”gamla” mässan på den tiden när den var den enda förekommande gudstjänstformen. Som präst har jag firat både den ”traditionella” mässan och den som gäller sedan 1970. Jag har gjort detta på kyrkans uppdrag och i lydnad för dess ordning. En präst förfogar inte över gudstjänsten utan har mottagit uppdraget att leda gudstjänsten i enlighet med gällande bestämmelser.

Min erfarenhet säger mig att vi nu måste vårda den ojämförligt mycket rikare gudstjänstform som Andra vatikankonciliet har skänkt oss och se till att den firas med så stor vördnad och omsorg som möjligt. När allt kommer omkring är liturgi inte en smakfråga. Det centrala kristna mysteriet – att Gud älskar oss och vill rädda alla – kan uttryckas på otaliga sätt och språk. Påvens uppgift, nu som alltid, är att påminna om denna mittpunkt och att värna kyrkans enhet, oavsett smaker, stilar, kulturer och mentaliteter.