Kortsiktighet i psykvården kostar liv och relationer

Vi lever i ett samhälle där nästan allt förväntas gå att laga snabbt, något som syns tydligt i både psykiatrin och beroendevården.

Samtal ersätts av tabletter. Behandling ersätts av alltför korta insatser. Öppen vård i stället för trygg vårdvistelse på annan ort.

Ett piller förväntas fungera som snabblim. Det ska gå fort, ha en billig prislapp, se bra ut utåt och människan blir ett avklarat ärende i systemet. Psykisk ohälsa ska dämpas. Beroende ska hanteras. Människan ska snabbt anpassas till samhället med ett plåster på ett sår som sitter på insidan.

Men det vi talar om är inte trasiga porslinshundar, det är människor.

Vårt mål, och det vi alltid behöver sträva efter, är att vara ett narkotikafritt samhälle. Allt annat är att knuffa undan problemet för en stund. Trauma, beroende och djup psykisk ohälsa läker inte snabbt. Läkedom tar tid. Det är inget vi som arbetar med missbruksvård ”tror”. Det är något vi vet.

Ändå har utvecklingen inom svensk vård gått åt motsatt håll. Psykvården möter i dag många patienter med läkemedel snarare än med kontinuerliga samtal eller inläggningar. I beroendevården reduceras behandling allt oftare till tabletter och öppenvård på hemmaplan. Långa behandlingsperioder på annan ort och sammanhållen eftervård betraktas som för dyrt och är nästan en utopi i dag.

För tjugo år sedan kunde en människa vara i behandling under ett helt år och det fanns en förståelse för att verklig förändring tar tid. Målet var inte bara drogfrihet, utan att en människa faktiskt skulle kunna återvända till samhället med stabilitet och sammanhang. De skulle återvända till samhället för att kunna bidra med något, och vara en kraft att räkna med.

I dag förväntas förändring ske billigt och snabbt samtidigt som problemen hos människor blivit mer komplexa. Traumatisering, psykisk ohälsa och långvarigt utanförskap ryms inte i det system som i dag är byggt för korta insatser och snabba avslut.

Detta är inte ett kunskapsproblem. Det är ett prioriteringsproblem. Tid kostar. Omsorg kostar. Människor kostar. Och allt oftare väljer samhället den billigare lösningen. 

Men den viktigare frågan är: Vad blir det för slutnota av det? Vad blir priset om människor inte får tid att läka? När en familj inte får möjlighet att bli hel? Återfall blir något man mer har räknat med än försökt förhindra, för man vet egentligen att människan fått för lite redskap att klara sig. 

Socialministern lovar följa upp med MUCF efter Sjukhuskyrkans problem

I slutändan blir det snabba lösningar som staplas på varandra utan att en verklig förändring ges utrymme att ske, och i stället skapas en hög av misslyckanden. Slutfakturan för ett system som prioriterar korta behandlingar och nedskurna resurser är förlorade människoliv, trauman som aldrig fick läka, barn utan hela föräldrar och ett liv som aldrig fick levas fullt ut. 

I LP-verksamheten möter vi människor som behöver så mycket mer än tabletter och korta insatser. De behöver få tid att sova, äta, skratta, prata, tänka, hitta sitt sammanhang. De behöver terapeutiska redskap och utforska sin existentiella hälsa. De behöver få vara i sammanhang som orkar stå kvar även när helandet inte sker i den takt systemen önskar. 

Vi vill se långsiktiga behandlingar som värderar människors läkning högre än kortsiktig effektivitet. I dag ser vi ibland negativa resultat som hade kunnat undvikas om patienterna fått mer tid från början.

Jesus kan laga en människa, sedan kan tid, goda relationer och uthållighet göra läkedom möjlig. Det vet vi är en lösning! 

Linnéa, 24: Depressionen tog mig inte ifrån Gud – den tog mig närmare honom