När Jesus gråter är det något speciellt

Jag öppnade Bibeln häromdagen för att läsa påsktidens texter. Sökte med blicken efter de ställen vi vanligtvis läser: om Palmsöndagen, när Jesus red in i Jerusalem på åsnan och alla ropade ”Hosianna!”, och om långfredagen och uppståndelsen förstås.

Men så fastnade min blick på något som föregick dessa händelser, och som vi kanske inte pratar lika mycket om, men det berörde mig väldigt starkt. Det var som om en annan sida hos Jesus blev synlig. Jag vill dela mina tankar om det med dig – kanske att du också kan reflektera över det en stund under ”den stilla vecka” som vi befinner oss i nu.

Texten jag stannade vid var det tillfälle då Jesus satt och grät utanför Jerusalem, strax innan han skulle korsfästas. Den här dagen, den här stunden, den här gången, brast hans hjärta ”i förväg”.

Hans hjärta skulle brista sedan, på korset. Hans kropp skulle då slitas sönder av bödlar, till det yttre. Men till det inre, till Jesu eget hjärta, där hans kärlek bodde – den kärlek som så helt skulle komma att utge sig själv – där hade de aldrig varit. Den hade de aldrig förstått och dit nådde inte hammarslagen. Det hjärta som den här dagen på Oljeberget brast i gråt när han såg på staden.

Jesus skulle senare, på Golgata, bära synden, vår synd, den som skilde oss från honom och som var orsaken till att han över huvud taget hängde där. På Oljeberget den där dagen, strax innan korsfästelsen, där brast Jesus i gråt när han såg på staden, Jerusalem. Han visste att den snart skulle falla, intas av fienden, och att inte ens sten på sten skulle finnas kvar. Och han visste varför: De ville inte.

”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under sina vingar. Men ni ville inte” (Luk 13:34).

Kan du höra smärtan i Jesu ord den där dagen? Jag kunde det, när jag läste texten. Han visste vad de sa nej till och vad ett ”ja” skulle ha betytt.

”Ni ville inte”, sa Jesus.

Den gången sa han det till sitt eget folk, till Jerusalem. Men han säger det också till oss. Vi kan också välja att säga nej till det Jesus kom för att göra, säga nej till den frihet från synd och skuld han kom för att ge oss och som han skulle betala ett så högt pris för. Eller kan vi välja att säga ”ja”. Om vi vill. Ett ja, som är ett medvetet och bestämt viljebeslut, som skär igenom hela oss och förändrar vårt liv och som är helt avgörande för det som kommer sedan: evigheten.

Vad kan du om påsken?

Jesus satt och grät utanför Jerusalem. Han visste vad som stod på spel och hans ord den gången var en utsträckt famn av outsäglig kärlek, till sitt eget folk. Det var inga hårda, dömande ord, inga fördömande kommentarer, bara sorg och djup av smärta. Det var Jesu eget hjärta som brast den stunden. ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom”, som evangelisten Johannes skriver.

”O, att du hade insett vad som ger dig verklig frid. Men nu är det fördolt för dina ögon [ …] därför att du inte förstod den tid, då du var sökt” (Luk 19:42, 44). Jesu kärlek har med evigheten att göra. Den sträcker sig alltid ut till oss, oavsett om vi sagt ja eller nej. Den söker alltid det vilsna fåret som vill gå sin egen väg, men som behöver komma hem och få sitta tryggt under hans vingars skugga.

Kanske, men bara kanske, anar vi djupet av den kärleken, när Jesus grät över Jerusalem och fortfarande gråter över en fallen värld. ”Men åt alla dem som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:12).

Då, i den stunden, när vårt ”ja” till honom uttalas, vänds Jesu tårar till glädje och Uppståndelsens morgon kan komma, också till dig och mig.

Vill vi säga ja till honom? Vill du?

Bjud på saftigt lamm i påsk