Vi måste peka på ett ljust framtidshopp

Jag tackar Mattias Berggren för de tre pluspoäng han ger mig i svaret (15 februari) på min artikel om klimatoron. Tyvärr är jag missförstådd då han skriver, "Bergstrand nämner att vi måste ha ekonomisk tillväxt för att kunna säkra välfärden. Detta visar hur han är mer färgad av neoklassisk nationalekonomi än av biblisk ekonomi."

Vad jag skrev var: ”Om vi därför drar ner på vår höga konsumtion och ställer om till förnybara energislag ska vi nog klara klimatmålen, menar man. Hur går det då med den nödvändiga tillväxten (konsumtionen) för att klara allas välfärd?” Det är ett retoriskt påstående som speglar hur många människor tänker. Själv är jag en ”dålig” konsument. Återkommande har jag uppmärksammat den ohållbara konsumtionen och manat till återhållsam livsstil. (Matt 6:25–30).

Jag har dock svårt med miljöaktivisternas slagord, att om alla jordens invånare skulle konsumera som vi i Sverige skulle det gå åt "minst fyra jordklot". Ett sådant påstående bör följas av adekvat data om det ska ha en positiv effekt på mottagaren. Tyvärr är det alltför mycket av svepande retorik i miljödebatten, vilket skapar antingen förakt eller vilsenhet.

Berggren skriver, att "en globaliserad värld kräver också ett globalt ansvar, med globala skatter som exempel. Här rör han vid den för dagen aktuella politiska debatten, nämligen globalism kontra nationalism. Det är inte de "små" människorna eller nationerna som har den ekonomiska makten, utan den har de globala storföretagen. Globalisterna kräver fri rörlighet för valutor och öppna gränser för sin verksamhet, allt i syfte att öka vinsten på bekostnad av en hållbar miljö. Dessa är de främsta miljöbovarna, "de som fördärvar jorden". (Upp 11:18).

Man kan fråga sig varför klimatdebatten tagit sådan fart de senaste tre åren och att det påstås att vi har cirka tio år på oss att rädda jorden. Forskningen har ju varit känd länge. Beror det möjligen på att FN:s miljöprogram Agenda 2030, som introducerades tre månader före klimatmötet i Paris på hösten 2015, sammanföll i tiden med flyktingvågen som översvämmade Europa? Hur som helst. Gud håller inte den enskilde ansvarig för hela jordens räddning. Som förvaltare har människan främsta ansvar för sitt liv och sin närmiljö (nationen) (Luk. 10:30–37).

Jag efterlyser ett bibliskt eskatologiskt perspektiv i miljödebatten som tydligt visar hur jorden kommer att gå under på grund av människans synd och ondska. Den franske filosofen och psykoanalytikern Pierre-Henri Castel skriver i sin senaste bok "Le mal qui vient" (Det onda som kommer), att det är vår inneboende ondska som kommer att producera kaos ju närmare slutet vi kommer. Vi måste göra det som är rätt för att det är rätt, inte för att det kan rädda planeten, menar Castel. (Recension i Svenska Dag­bladet 31 januari 2019).

För att vara trovärdiga i miljö- och klimatfrågorna måste vi kristna visa på Jesu försoningsgärning som omfattar allt skapat och framhålla det ljusa framtidshoppet om nya himlar och en ny jord! (2 Petr 3:5–13). Kanske vi är den generation Jesus talar om som ska uppleva Uppenbarelsebokens scenario? (Matt. 24:32–36).

Claes-Göran Bergstrand, pastor