Gästkrönika
Rädda vuxna är värre än svartvita tonåringar
Det är lätt att fnysa åt det bakåtsträvande om man själv var ung i en tid då framtiden var ljus, skriver Emma Audas.
Det är något särskilt med de vuxna som förmår visa komplexiteten utan att skriva någon på näsan. De som bara pekar på en dörr som leder vidare – men inte tvingar någon att gå igenom den, skriver Emma Audas.
David Johansson
Som 15-åring ägnade jag mycket tid åt att försöka få ihop verkligheten. Jag var rädd att mina icketroende vänner skulle hamna i helvetet, och jag var lite väl intresserad av uppenbarelseboken. Jag tänkte att kvinnor inte ska vara präster och att evolutionsläran var problematisk. Jag funderade på hur man lever som kristen på riktigt – hade inte de vuxna missat kallelsens radikalitet?
