Inget aprilskämt när kristna väljares själ ligger i vågskålen

Den 1 april meddelade statsminister Ulf Kristersson att Sverigedemokraterna ska ingå i regeringen om Tidöpartierna vinner valet. Det var inget försök att luras. För den borgerliga väljarkåren, och specifikt för de kristna som funnit sin politiska hemvist där, var beskedet snarare en slutpunkt på en långdragen osäkerhet, en rörelse från aldrig samarbete, aldrig regering till ”välkomna in i Rosenbads finrum”. 

Frida Park Frida Park Frida Park Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Hur ska man som kristen borgerlig väljare se på att SD nu är ett regeringsparti? Var det här den röda linjen slutligen passerades, eller har den i själva verket suddats ut så gradvis att de kristna borgerliga väljarna knappt märkte när den försvann? 

Erik Helmerson: Gör SD-beskedet dymmelonsdagen till drummelonsdag?

Magnus Hagevi, professor i statskunskap, har visat hur de kristna väljarna gått från att vara en stabil röstmaskin för moraliska värden till att bli en djupt splittrad grupp. När Lewi Pethrus på 1960-talet var med och lade grunden för det som blev Kristdemokraterna, var målet att värna en specifik kristen etik i ett sekulariserat samhälle. Men i dag finns en tudelning: å ena sidan har vi de kulturkristna som bland annat ser tron som ett nationellt arv att försvara. Å andra sidan de kyrkoaktiva vars kompass ofta pekar mot universell humanism och solidaritet.

Det är i denna spricka som Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, ser konturerna av ett framväxande stamtänkande. Han varnar för att politiken håller på att kidnappa det heliga. När kristen identitet används som ett verktyg för att dra gränser kring en nation, snarare än att öppna dörrar för människor i behov av hjälp, uppstår en fundamental krock. För de väljare som ser tron som en kallelse till medmänsklighet till sin nästa, blir en regering där SD sitter vid bordet något som utmanar själva samvetet.

Fredrik Wenell: Joel Halldorf avslöjar tomheten i en funktionell kristendom

De kristna borgerliga väljarnas tålamod har prövats under lång tid. Kritikerna menar att man inte kan sitta i en regering som bygger sin kraft på att markera avstånd mot ”den andre” och samtidigt hävda att man värnar det kristna människovärdet. För dessa väljare handlar det om helt olika människosyn. Är det värt att sänka biståndet eller strama åt asylrätten för att få sänkt skatt eller hårdare tag mot kriminalitet? Var går gränsen där själen till sist är såld?

SOM-institutet bekräftar bilden av en väljargrupp på vandring. Deras data visar en tilltagande ”de-alignment” – en upplösning av gamla lojaliteter. De kristna väljarna är numera en av de mest lättrörliga grupperna på den politiska kartan. På den så kallade GAL-TAN-skalan hamnar de ofta i kläm; de är värdekonservativa i vardagen, men vilar i en kristen internationalism som prioriterar bistånd och människovärde högre än nationell särart. Den hemlöshet som många vittnar om är resultatet av att det politiska landskapet har ritats om snabbare än väljarnas kompasser har hunnit kalibreras. 

Lättrörliga. Splittrade. Det kan leda till politisk apati – att man väljer att stanna hemma på valdagen. Kanske finns även en risk att de kristna väljarna blir lättköpta. Plikten att faktiskt vara grundad i sitt valsedelbeslut har blivit än viktigare. Det räcker inte att en politiker bekräftar de kristna identitetsmarkörerna – oavsett om det handlar om ”kristet arv” eller ”solidaritet” – för att vi ska kasta det gudagivna förnuftet överbord. Som troende måste vi granska såväl ideologi som den faktiska politiken och dess konsekvenser för människan. 

Det ”vi” som en gång definierade den kristna borgerligheten är i dag svårt att fånga, än mer så i takt med att blocken har rört på sig. Men Ulf Kristerssons besked den 1 april gav samtidigt klarhet – de halvkvädna visornas tid är förbi. Nu vet de borgerliga kristna väljarna, utan minsta tvekan, vad som gäller. Det finns inte längre några ”om” eller ”kanske” kring SD:s inflytande i en borgerlig regering.

Det är möjligt att Tidöpartierna underskattat den moraliska friktion som nu uppstår. För den stora gruppen osäkra kristna väljare var beskedet inte nödvändigtvis en inbjudan, utan en klarsignal att söka sig någon annanstans. Tydlighet är förvisso en dygd i politiken, men det är också ett tveeggat svärd.

Osäkerheten är i alla fall över. Nu vet alla vad valet står mellan. Och i den klarheten finns, trots allt, en sorts lättnad. När väljarna vet exakt vad som erbjuds blir det också betydligt lättare att veta vad som absolut inte kan accepteras.

Det borgerliga hemmet har bytt skepnad. För vissa är det ett ombygge man kan leva med – en pragmatisk nödvändighet för att återupprätta tryggheten som en garant för de svagaste, stärka familjens självbestämmande och ge det kristna kulturarvet en mer självklar plats i ett annars så sekulärt samhällsbygge. För andra är det dags att söka nytt boende, eftersom själva grundfundamentet har spruckit. 

Om Ulf Kristerssons besked leder till en liten krusning, en massiv väljarflykt eller ingen förändring alls, vet vi först när rösterna räknats efter den 13 september.

Frida Park: Det är din kristna plikt att veta hur du ska rösta