Eleonore Gustafsson: Jag ler när jag ser flaggan på Sergels torg

Det räcker inte med att det är ett kors på flaggan. Flaggan måste tjäna Guds sak.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Den senaste veckan har konstverket ”Du gamla du fria” väckt debatt. Konstverket består av en svensk flagga upphängd i en böjd flaggstång. Förra sensommaren var den placerad i Vasaparken i Göteborg men förra veckan sattes den upp på Sergels torg i Stockholm, och först då tog debatten fart. När jag såg konstverket kom jag att tänka på min barndoms scoutläger.

Jag är uppvuxen på Donsö, en ö i Göteborgs södra skärgård. Varje sommar åkte barnen i öns missionsförsamling på scoutläger tillsammans med scoutkårer från andra församlingarna i göteborgstrakten.

Ibland hände det att vi om morgonen samlades runt flaggstången för att sjunga sången ”Du gamla du fria” medan flaggan hissades. Men när de andra scouterna sjöng ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” försökte scouterna från Donsö överrösta de andra genom att sjunga ”jag vill leva, jag vill dö på Donsö”, till de andras förtret.

När jag flyttade till fastlandet för att läsa teologi lärde jag känna Linnea. Hon ville inte leva och dö i sin hembygd, hon ville leva och dö i Kina. Hon var uppvuxen i en församling som andades mission. Som barn hade hon hört berättelserna om de missionärer som hennes församling hade sänt ut och som aldrig kom hem. De missionärer från Helgelseförbundet som dog martyrdöden i Kina under boxarupproret.

Under åren som följde lärde jag känna fler som Linnea. Svenskar som inte velat sjunga med i strofen ”jag vill leva, jag vill dö i Norden”. Deras hjärtan brann för andra världsdelar. Deras hjärtan var överlåtna till missionen, inte till nationen.

Det finns de som påstår att Sverige tjänar på stängda gränser. Att vår välfärd inte har råd med att ta emot fler flyktingar. Jag är inte ekonom. Jag vet inte. Men jag är teolog och jag vet att den kristna missionen tjänar på öppnare gränser. Rörligheten gör att allt fler kommer inom hörhåll för evangeliet. Människor från onådda folkgrupper och stängda länder (för mission) bor numera i Sverige. Över detta jublar himlen. Jublar vi?

När jag ser bilderna på den böjda flaggstången går mina tankar till Filipperbrevet. Orden som förkunnar att en dag så kommer alla knän böjas för Jesu namn och alla tungor bekänna att Jesus är herre. För Jesus måste även den svenska fanan böja sig. Det räcker inte med att det är ett kors på flaggan. Flaggan måste tjäna Guds sak: alla länder, alla folk! Därför ler jag när jag ser bilderna från Sergels torg. Jag ser en flagga som böjer sig för Jesus, herrarnas herre och konungarnas konung.

I somras var det skottlossning utanför mataffären där jag bor. ”När flyttar du hem?” undrade en donsöbo. Men jag är redan hemma, trots att jag inte förstår språken som talas på gården där jag bor. Mitt hem är där Gud kallar mig att bo. Den som lever på den platsen lever om han än dör. Det fick jag lära mig av vänner som Linnea.

Läs också: Präst polisanmäler krökta flaggan på Sergels torg

Lilla Erstagården