Vackert om att finna sin roll i den stora berättelsen

"Följ mig!" Jesu ord i evangelierna är välbekanta. Men det är särskilt det välbekanta vi mår bra av att återvända till och studera lite djupare. Den möjligheten har vi när vi läser "Efterföljelsens glädje", kulturskribenten John Sjögrens uppföljare till essäboken "Återställelsens glädje'" (Artos 2017).

Sjögren fann sin kristna tro via kulturen, berättar han i en intervju i Dagen (8 november 2017), och det är också med de gamla mästarna han talar i den här boken. Undertiteln är "Om att hitta sin plats i Guds drama", och det teatraliska dramat blir en central, konkret metafor för livet i Kristi efterföljelse.

Vi börjar i San Luigi dei Francesci i Rom där Caravaggios berömde målning Matteus kallelse hänger. Den visar en dramatiskt belyst, omtumlande scen: en grupp män sitter vid ett bord, djupt inbegripna i att räkna pengar, då Jesus plötsligt kommer in och pekar: "Följ mig". De orden förändrar allt. I det ögonblick Jesus kallar en människa bjuds hon plats i Guds kosmiska drama. Ingenting blir sig mera likt. Genom läsningar av Sartre, Dostojevskij, Chesterton, Tolkien och ett flertal katolska teologer (fokuset är katolskt då författaren själv är katolik) utvecklar John Sjögren sina tankar om vad efterföljelsens väg egentligen innebär.

Det fina är att han ständigt talar med de sköna konsterna, det gör kristna alldeles för sällan. Det märks att litteraturen och det vackra en gång väckt Sjögrens nyfikenhet på Gud. Han har ett särskilt nära förhållande till Tolkien, och gör fina tolkningar av "Sagan om ringens" skildring av evangeliet. Tolkien har förstått något om livets struktur som berättelse – och som Chesterton säger, finns det en berättelse så finns det också en berättare. För Tolkien blir sagan något som pekar på Gud, eftersom den "hjälper människan att släppa in lite ljus i ett fängelse som den strikt materialistiska världsbilden byggt omkring henne".

I sagan finns också vad Tolkien kallar för eukatastrofen eller ”den goda katastrofen”, berättelsens plötsliga, omstörtande vändning som först verkar hemsk men sedan visar sig leda till något nytt och gott. I evangelierna är eukatastrofen Jesu korsfästelse, som leder till uppståndelsens mirakel och skapelsens återlösning.

Tillsammans med den anglikanske bibelforskaren NT Wright läser Sjögren Bibeln som en sammanhängande berättelse i fem akter: Skapelse, Syndafall, Israel, Jesus och Kyrkan. I den sista akten deltar vi, de kristna, och en stor behållning med ”Efterföljelsens glädje” är den iver med vilken John Sjögren insisterar på att vi vaknar upp till den roll Gud gett oss att spela i hans frälsningsdrama.

Den vackraste insikten är den att mitt liv till syvende och sist inte handlar om mig, att jag inte är huvudperson i filmen om mitt liv. Åh, vilken befrielse från det omöjliga självförverkligandeprojektet! Friheten Jesus erbjuder är inte av samma sort som politikerna vill sälja oss: "få altaren dansas det väl lika hängivet kring som den falska frihetens altare". Kyrkofadern Augustinus beskrev synden som att vara incurvatus in se, inkrökt i sig själv, och det moderna, individualistiska frihetsprojektet förvandlas så lätt till ett fängelse.

Annat är det med Guds teologiska drama. Sjögrens glädje går inte att ta miste på: "Kristus ställer, i sin egen person, en scen till förfogande för oss på vilken vi bjuds in att spela med i förverkligandet av Guds rike", jublar han, och understryker att den kristne aldrig kan kliva av scenen och sätta sig i salongen som publik. Uppgiften är att ta emot kärleken för att ge den vidare, att använda sina gåvor för att ge dem tillbaka till Herren. Det är en nödvändig påminnelse, och så vackert förmedlad.