Pastorn förlorade två bröder – präglar hennes musik

För tre år sedan dog Sara Forslunds bror Andreas i sjukdomen ALS, 46 år gammal. I fjol omkom hennes andra bror i en tågolycka. Sorgen har stundvis varit förlamande, men den har också frambringat ny musik som hon nyligen släppt.

– Mina texter kan nog upplevas som tunga. Men jag tänker på Psaltaren, som ju innehåller mycket mörker, och som samtidigt ger både hopp och tröst, säger hon om ep:n  The let go. 

Sara Forslund är pastor i Equmeniakyrkan i Munktorp på halvtid och universitetspastor i Västerås på 40 procent. Hon växte upp i ett ”mycket religiöst” hem, men det var först i 18-årsåldern som hon hittade sin egen väg med Jesus.

Det var i samband med att hon gick Credoakademins bibelskola som hon upplevde en kallelse att predika om Guds kärlek. Men det dröjde ytterligare tjugo år innan hon påbörjade en pastorsutbildning för att så småningom ordineras inom Equmeniakyrkan. 

– Jag brukar beskriva mig som en motvillig pastor, säger Sara Forslund med ett litet skratt.

– Det var det sista jag trodde jag skulle göra, så det är lite av ett mirakel faktiskt. Det jag gillar med pastorsyrket är framför allt att få möta människor i enskilda samtal, att få vara kyrka på nya sätt och att hitta nya mötesplatser. 

Bearbetning av sorgen

Då blev den delade tjänsten som universitetspastor utanför församlingen perfekt för Sara. Vid sidan av de givna pastorsuppdragen har hon hela tiden vårdat om sina konstnärliga gåvor, som skådespeleri, poesi, filosofi och musikskapande. Efter sju år har hon precis släppt nya ep:n The let go.

– Efter förra albumet trodde jag inte att jag skulle spela in mer musik. Men det har varit terapeutiskt för mig att bearbeta de trauman som det innebär att förlora någon som står en nära.

– Jag visste inte hur jag skulle orka annars – det blev en bearbetning av sorgen. Vissa tankar och känslor är lättare att uttrycka genom musiken. Den tar inte bort sorgen, men den blir ett verktyg för att orka överleva. 

Det var när Sara Forslund läste sista året på Enskilda högskolan i Stockholm som hennes bror Andreas insjuknade i ALS. De bodde nära varandra och Sara fanns ofta vid hans sida som ett stöd. När han låg på sjukhus under den sista tiden spelade hon upp en av sina nyskrivna låtar för honom, och märkte att han blev väldigt berörd. Precis som sin syster älskade han också musik. 

– Två veckor efter att han dog hade jag bokat en inspelningsstudio, och jag tänkte först avboka den. Men när jag såg att han blev så berörd av låten valde jag att fortsätta arbetet, jag tror han hade velat att jag skulle göra klart ep:n.

Sjöng på begravningarna

Sara Forslund sjöng en sång på begravningen, som Andreas själv hade önskat. Hon höll även i urnsättningen. När hennes andra bror Rolf dog förra året i en tragisk tågolycka, sjöng hon också, och höll i gravsättningen.

– Jag fattar inte riktigt att jag orkade, och i efterhand kan jag fundera på om det var rätt. Det blir att man själv inte riktigt tar in sorgen när man går in i pastorsrollen i stället för att vara syster … Men det var jag själv som erbjöd mig att göra det, och jag ville det också. 

Det finns särskilt en fras i de låtar hon nu släppt som Sara Forslund förknippar med hela sorgeprocessen. Det är Let go of sorrow, som är refrängen på titelspåret på ep:n. Det handlar om att på något sätt våga släppa taget om sorgen, för att undvika att drunkna i den, förklarar Sara. Förutom sina två bröder har hon även förlorat sin pappa, som dog 2000. Det var hennes första stora förlust i livet - de stod varandra nära.

– Man måste våga leva och våga älska igen, annars orkar man inte. Livet är ju fyllt av kontraster: så mycket skönhet och kärlek, och så mycket sorg och smärta. Det är okej att släppa sorgen och skratta och vara glad.

De svåra förlusterna som Sara Forslund gått igenom bär hon alltid med sig – det genomsyrar både musikskapandet och hennes tjänst som pastor. Hon har sedan barnsben varit intresserad av de svåra och kanske mörka frågorna som finns i en människas liv.

Att lyfta dessa ser hon som en av sina uppgifter som kristen medmänniska och pastor.

–  Jag har aldrig predikat floskler, det är inte min grej. Jag vill kunna vara äkta i det jag säger. Hur ska jag kunna förmedla hopp när jag själv känt hopplöshet? Sådana frågor har jag fått fundera över.

– Men det är Gud som bär - inte jag. Jag vill tro att Gud har helhetsperspektivet, på ett sätt som inte jag har.

“Två meningar i Bibeln kan säga mycket om en kvinna”

Svårt predika efteråt

Efter brodern Rolfs plötsliga död förra året var Sara sjukskriven i två månader. Det var en stor och svår utmaning att komma tillbaka och predika. Hur skulle hon kunna säga något om Guds godhet och om bönens betydelse efter allt som hänt? Det hon landat i är att tvivlet får finnas parallellt med tron. 

– Jag tror det kan vara ganska sunt och bra för tron att man tvivlar ibland – så länge tvivlet inte tar över. Men att låta det finnas kan stärka relationen. Generellt behöver vi prata mer om detta – vi behöver fler klagosånger i våra kyrkor, för är det någonstans man ska kunna dela det svåra så är det väl där? En del slutar gå i kyrkan när de mår dåligt, och så ska det inte behöva vara.

– Att vara sårbar, mänsklig – det är ju mycket det som den kristna tron och Jesu död handlar om.

Hur lever du med sorgen i dag?

– Jag har en jättebra handledare som jag går till regelbundet. Det är också viktigt att samtala med andra, och med Gud. Vi får nog också acceptera att det finns frågor som vi aldrig får svar på. Vi får inte hamna i floskler som att ”allt samverkar till det bästa för den som tror” – då tar vi inte människors sorg och lidande på allvar. Det vill jag försöka göra både genom musiken och som pastor.