Bokrecension: "Lita på att det ljusnar" av Tomas Sjödin

Journalistik är en färskvara. Därför blir jag först tveksam när jag läser att pastorn och författaren Tomas Sjödin samlat 71 av sina publicerade krönikor från Göteborgs-Posten i ny bok. Vissa av dem är flera år gamla. Men så börjar jag läsa och påminns om att Sjödin skriver om tidlösa ting. Om hoppet och ljuset, tilliten och tron. Dessutom är han sparsam med samtidsmarkörer, vilket gör att texterna lika väl kan läsas nu som för fyra år sedan.

Krönikorna i ”Lita på att det ljusnar” präglas av det som blivit något av Sjödins signum: Ett slags livsvisdom på kristen grund, berättad med vardagligt bildspråk och kryddad med sentenser av typen ”Man kommer aldrig till den sista raden om man inte skriver den första”.

Texterna är trevliga, ofta tänkvärda, och när de är som bäst – djupt trösterika. Sjödin har gjort till sin livsuppgift att både vara uppriktig och att förmedla hopp, och lyckas många gånger med just det. Hans erfarenhet av att förlora två barn, kampen och sorgen som det inneburit, finns som en klangbotten i skrivandet, vilket gör att han närmar sig de stora livsfrågorna med stor ödmjukhet. När han skriver om att lita på att det ljusnar tar jag honom på orden.

Samtidigt önskar jag flera gånger under läsningen att han skulle bjuda på mer motstånd. Jag vill bli utmanad, få något att ta spjärn mot. Men Sjödin är genomgående varsam och varm och vill inte argumentera, inte gå i klinch. Jag håller med honom om allt han skriver och det är just det som känns trist. Vad skulle hända om texterna blev lite spetsigare? Bara lite?

En sådan önskan blir nog dessvärre inte besannad. Sjödin har hittat sin melodi och konstaterar: ”Om det är något man skall lägga kraft på så är det att lära sig igenkänna detta sitt nervcentrum, denna slinga, och så nynna på den så ofta det bara går”.