Recension: Okkenhaug visar skammens komplexa gömställen

Titel: När jag döljer mitt ansikte – perspektiv på skam

Författare: Berit Okkenhaug

Förlag: Votum (160 sidor)

Genre: Själavård

Skammen är en naturlig reaktion, vi har den med oss från födseln, skriver prästen Berit Okkenhaug. Den sunda skammen har till uppgift att väcka det goda samvetet till ansvarstagande, skydda mänskliga goda gränser och relationer. Men vi bär också med oss dimensioner av osund eller påtvingad skam. Skam är en smärtsam och obehaglig känsla, därför värjer vi oss på olika sätt, i skammens natur ligger att gömma sig. Bakom ilska, depression och ångest rör sig ibland skam och ett fokus på skulden har ofta gjort skammen osynlig, menar Okkenhaug.

[ Skam och makt är problemen i dysfunktionell frikyrkokultur ]

“Skammen knyter an till vår identitet och vårt varande, vi skäms över att vara människor men vi har inte möjligheten att befria oss från vår mänsklighet” Det har visat sig att skammen har stor påverkan på vår psykiska hälsa och boken utmanar oss att komma till rätta med egna skamkänslor. Skammen växer där idealen är höga eller över huvud taget där det förväntade inte stämmer överens med den upplevda verkligheten. I teologi och kyrka, finns fler uttalade och outtalade ideal. Okkenhaug menar att vi återkommande behöver granska språk och uttryck i församlingsliv ur ett skamperspektiv.

Okkenhaugs bok gavs ut första gången 2009 (När jag skjuter mitt ansikt, Verbum förlag Norge.) Den ger en grundläggande förståelse för ett ständigt närvarande tema, generellt i alla mänskliga relationer och inte minst i arbete med själavård. Den svenska utgåvan har i samarbete med författaren översatts och reviderats av två svenska själavårdare; Anders Persson och Ingrid Svanell. På varje sida i Okkenhaugs text hörs år av erfarenhet. Nyanserat, utan förenklingar men med tydlighet visar Okkenhaug på några av skammens komplexa gömställen.

[ Jesus tog bort Carolinas skam ]