Titel: Nånting på andra sidan
Författare: Merete Mazzarella
Förlag: Schildts & Söderströms (187 sidor)
Genre: Essä
Titeln Nånting på andra sidan ska inte tolkas som att boken enbart handlar om livet efter döden. Olika föreställningar om en fortsatt mänsklig existens får utrymme, det är sant. Men, som författaren Merete Mazzarella själv påpekar: ”Det är de religiösa frågorna den här boken handlar om.”
På ett plan är boken mycket personlig. Författaren skildrar sitt eget sökande efter en kristen tro. Det sker genom återkommande kyrkobesök, där hon reflekterar över predikningar och trosbekännelser, men där också känslan får spela en viktig roll.
Den som tror går till kyrkan. Så tänker vi gärna. Merete Mazzarella vänder på det. Hon vill finna en tro genom att gå till kyrkan. Här har hon stöd av Paulus, som i brevet till församlingen i Rom skriver: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.”
Det personliga och vardagliga blandas i denna bok med bibelberättelser, en mängd citat av filosofer och författare samt referenser till dagsaktuell religionsdebatt. Litteraturvetaren Merete Mazzarella är generös med sina läsefrukter.
Det finns, menar hon, på våra breddgrader en genans inför de religiösa frågorna. Gud blev pinsam därför att han tedde sig ovetenskaplig i en tid då tron på vetenskapen som mänsklighetens befriare stod högt i kurs. Och det är fortfarande en vanlig missuppfattning att vetenskapen gjort religionen överflödig, enligt Merete Mazzarella.
Men nog är den tanken på tydlig reträtt i dag. Genansen inför religiösa frågor har börjat släppa sitt grepp. Om det hade jag gärna läst ännu mer i Nånting på andra sidan.
En bok som ändå i högsta grad är läsvärd och matnyttig, inte bara för sökare utan också för troende som vill vidga sina vyer.
Stilen är nästan förföriskt lätt och elegant. Ibland skulle jag dock ha önskar mer bark i brödet. Brottas författaren verkligen med tro och tvivel, på liv och död, eller flanerar hon genom sin och andras tankeskog?
Här vet jag inte riktigt vad jag ska tro.
[ Mikael Kurkiala: "Jag klamrade mig fast vid något som helt saknade grund" ]
