21 januari 2021

En tidning på kristen grund



Böcker

Svenskan som var kändare än både Abba och Zlatan

Berättelsen om Jenny Lind, som ansåg att hon fått sångrösten av Gud, fascinerar Dagens recensent.

Jenny Lind är oäktingen från Stockholms slum som erövrade världen med sin sångröst och sin givmildhet. I mer än hundra städer i Europa och Amerika möttes hon av jublande folkmassor. Helst sjöng hon ut orden i Händels Messias: “Jag vet att min förlossare lever!”

Titel: Jenny Lind - Historien om den svenska näktergalen

Författare: Sarah Jenny Dunsmure

Förlag: Carlssons förlag

Det fanns en tid när Jenny Lind var mera känd än Zlatan och Abba tillsammans. Under 1800-talets senare hälft gick stora delar av Europa och USA i Jenny Lind-feber. Gator, båtar, sjukhus och skolor uppkallades efter den berömda operasångerskan. Prydnads- och nyttoföremål av alla slag bar hennes namn och statyer restes. Englands drottning Victoria gav henne ett smycke med en näktergal prydd med rubiner och smaragder. H C Andersen skrev sagan om Näktergalen med henne som förebild. Tonsättaren Felix Mendelsohn skrev ett oratorium för hennes röst. Denna biografi är skriven av hennes barnbarns barnbarn Sarah Jenny Dunsmure som lärde sig svenska och ägnade tio år åt research, innan hon skrev boken.

Att texten är helt kronologisk väcker farhågor om tröttande upprepningar, men de många likartade upplevelserna av scenskräck, succéer med enorma folkmassor, oändliga möten med nya människor, välgörenhetskonserter och tröttande resor, hjälper också läsaren att förstå livet som världsstjärnan Jenny Lind. Det hjälper att allt berättas på en mycket effektiv och tillgänglig prosa – översättningen är värd beröm. De många citaten från brev, dagböcker och recensioner lyfter boken, tillsammans med ett generöst bildmaterial, även om bilderna kunde ha lyfts fram bättre.

Att Jenny Lind var författarens morfars mormor inger förstås farhågor, men släktskapet är tydligt redovisat och verkar inte ha påverkat texten på något besvärande sätt. Däremot har det bidragit till ett rikt källmaterial som hjälper till att komma huvudpersonen nära.

Så långt allt väl. Men sedan tvingas man konstatera att oförmågan att lyfta blicken bortom fördomarna om väckelsekristna som präglat kulturetablissemanget ända sedan Jenny Linds dagar, ännu lever. Allt tyder på att Jenny Lind var en varmt troende person. Inte minst genomsyrades hennes brev av ett fromt språk. “Jag böjer knä inför nådens thron och utropar: Ske Guds vilje i allt!” skriver hon till H C Andersen 1844. Och 28 år senare till samme adressat: “glöm icke att det finnes ett ännu högre mål än konsten - ock att vår korsfäste Frälsare will ha vårt sinne odeladt”. När hon sjöng Händels Messias betonade hon, enligt dottern, alltid ordet “vet” i frasen “jag vet att min förlossare lever!” Denna sentens är också inskriptionen på hennes minnesplakett i Westminster Abbey i London.

Det finns skäl att tro att denna varma tro var nyckeln till “den renhet och enkelhet i liv och uppträdande som utmärkte henne” (ett citat av biskopen i Norwich), liksom till hennes välgörenhet.

“Man blir bättre av att se henne” skrev en recensent i Berlin och menade att det berodde på hennes sinne för perfektion, respekt för det heliga och vördnad för konsten. Så Jenny Lind verkar ha lyckats med sin avsikt att höja sitt yrkes dåliga rykte genom att vara ett föredöme såväl på som utanför scenen. Detta betyder förstås inte att hon saknade dåliga drag. Boken lyfter också fram hur hon ibland kunde vara lynnig, vresig och jobbig på många sätt.

När hon skrev till sin mor från Berlin 1945 och berättade om all uppståndelse omkring sig utbrister hon: “Kan ni tänka Eder något så tokigt? Intet rår jag för vad Herren gaf mig i födelsestunden!” Nej rösten – som hade ett omfång på två och tre fjärdedels oktaver – såg hon som en gåva av Gud. Hon menade att hennes ansvar var att förvalta och utveckla den och dra in så mycket pengar som möjligt till välgörenhet. Och hon gjorde otaliga stora och små välgörenhetsinsatser överallt där hon drog fram.

Dunsmure vill nog inte förminska Jennys tro, men likt många andra verkar hon ha svårt att sätta ord på den. Att beskriva denna innerliga fromhet i termer av “känsla för religionen” eller “religiösa böjelser” förmedlar inte de djup det handlar om. Och när vänskapen med själasörjaren Carl Olof Rosenius beskrivs som att hon “kom under inflytande av” honom börjar läsaren ana argan list. Läsaren riskerar därmed att gå miste om en avgörande förståelse för Jenny Linds person och drivkrafter.

Jenny Linds stöd till den omåttligt populäre sångaren Oscar Ahnfelts sångbok Andeliga sånger och det faktum att hon överallt gärna sjöng Lina Sandells sånger från den boken, hade också platsat här, men det var kanske “för svenskt” i bokens internationella kontext.

Jenny Lind fascinerar. Läs och låt dig förundras och inspireras av ett sällsamt levnadsöde!

Håkan Arenius

Håkan Arenius var under många år fast medarbetare på Dagen och magasinet Petrus. Han medverkar fortfarande återkommande på Dagens kultur- och livsstilssidor, bland annat som bokrecensent.

Fler artiklar från Böcker