28 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

Väckelserörelsen som förändrade Sverige blir film

I helgen avslutades inspelningen av ”Barfota rop”, en film som skildrar väckelserörelsen Roparna som förändrade Sverige under en svår tid på 1840-talet.

Genren svensk kristen film har inte direkt översvämmat marknaden, men framåt jul får den i alla fall ett nytt tillskott. Om planerna går som det är tänkt vill säga. Tomas Andersson är assisterande producent för "Barfota rop" och tillsammans med producenten Maria Viklund den drivande kraften bakom "Barfota rop".

– Vi har tidigare gjort filmen ”Hjärtan och hjälpare” och innan dess gjorde vi familjeteater i samarbete med OAS-rörelsen. Vi gjorde olika bibeldramer. Filmen som vi sedan gjorde tog konceptet till en annan nivå. Det blev tre 20-minutersepisoder som vi sålde på dvd, berättar Tomas Andersson.

Nu är satsningen en långfilm och eftersom Tomas och Maria hela tiden jobbat med att iscensätta berättelser tillsammans med barn, ligger valet av ämne nära till hands. Roparrörelsen var en väckelserörelse som uppstod i 1840-talets Sverige och den drivande kraften bland roparna var just barn och enkla, obildade människor. Gemensamt för dem var deras unga ålder. Och det var det som lockade filmmakarna att satsa på att berätta roparnas historia.

– En del av dem var så unga som fyra år när de predikade. Pietistiska rörelser har nästan alltid samlats kring starka ledarfigurer, men inte Roparna. Det var barn och enkla pigor och drängar som var framträdande. De började ropa. Det finns forskning kring Roparna, men inga entydiga svar kring hur det kunde bli så, berättar Tomas Andersson.

Roparna var en motreaktion mot sin tids andliga och sociala misär. Det söps hejdlöst i Sverige under 1800-talets första hälft, många familjer slogs sönder och barn kom i kläm. Roparna förekom mest i Småland, Västergötland, Värmland och Närke och rörelsen anses ha banat väg för folkväckelsen och de fria församlingarna. Roparna samlade stora skaror av människor.

– Barnens rop förändrade samhället. Det var verkligen så att vuxna karlar slog sönder sina hembränningsapparater som ju var det som indirekt förstörde familjerelationer. På en plats var det så många som 30 familjefäder som krossade sina hembränningsapparater. Det finns bevittnat och nedskrivet och detta tycker vi är väldigt spännande.

Lördagen var den sista inspelningsdagen av tolv och de avslutande scenerna filmades i Riseberga sydväst om Örebro, alltså i Närke som var det område där Roparnas verksamhet höll i sig även efter 1843 när de hade tystnat på de flesta andra platser.

Vädret har varit osedvanligt bra under hela inspelningen, vilket bidragit med en oväntad realism.

– De säger att det inte varit så här torrt i markerna sedan 1840-talet, kanske ännu längre tillbaka. Det var ju svåra år då med ganska många år av missväxt. Ena året torkade skörden bort, andra året regnade den bort. När vi var i Åsens by och spelade in kunde vi peka över en havreäng där det inte växte särskilt mycket. Givetvis är det tråkigt för bönderna, men det var det bästa vädret vi kunde få, konstaterar Tomas Andersson.

Värmen ökar förstås påfrestningarna på de medverkande.

– När temperaturen är uppe i 34–35 grader så är det ganska tufft att vara skådespelare. Vi har till exempel fått låna några hembygdsgårdar och andra tidstypiska byggnader och de är ju inte direkt luftkonditionerade.

Filminspelning kräver en hel del folk, såväl skådespelare som teknisk personal.

– Vi har ungefär 40 personer som reser med oss. Sedan har vi statister som vi har bjudit in till olika scener där det ska vara många människor som deltar. Vi har många som har stor erfarenhet av amatörteater. Vi har teaterpedagoger som är med och spelar vissa roller. En del har begränsad erfarenhet, men mycket stor personlighet som lyser fram på ett fint sätt.

Det märks att Tomas Andersson är tillfreds med sin ensemble. En blandning av erfarna och oerfarna, som han sammanfattar den. Barnen har dessutom getts stort inflytande.

– Manuset har vår producent Maria Viklund skrivit tillsammans med barnen. De rop som hörs i filmen har Maria valt att inte formulera åt barnen, de får hitta på dem själva. Vi försöker kanalisera deras kreativitet, inte styra dem. Vi tror på barnens kreativitet, förklarar Tomas Andersson.

Nu återstår klippning och att lägga musik till de olika scenerna. Två uppgifter till vilka man behöver köpa in professionella tjänster, precis som man också gjort med en filmfotograf.

– I övrigt är vi volontärer allihop.

Att göra film kräver helt andra resurser, personellt och ekonomiskt, än till exempel amatörteater som Tomas och Maria en gång startade med.

– Vi tror att vi kan göra filmen för mellan 300 000 och 400 000 kronor och det är ingenting i filmsammanhang. Men i och med att den baserar sig på privata gåvor så är det ändå en väldig massa pengar.

Pengarna har samlats in i ett så kallat crowdfundingprojekt och Tomas Andersson berättar att gåvorna täcker inspelningskostnaderna, men att ytterligare medel behövs för att kunna färdigställa filmen.

Tidplanen då?

– Om allt flyter på som det ska så hoppas vi att filmen är klar till jul. Men osvuret är bäst, Distributionen är inte klar. Vi har inte bestämt än om den ska göras tillgänglig via någon streamingtjänst, på dvd eller någon annan kanal. Vi får se.

Han hoppas förstås att "Barfota rop" ska väcka publikens intresse.

– Det här är ett skeende i kyrkans historia som är spännande både för kyrkan och för Sverige och ändå relativt okänt i vårt land tycker jag.

Vilken är din kristna favoritfilm?

– Just nu tycker jag att ”Risen” är fin. Den handlar om en romersk officer som är med när Jesus blir korsfäst. Händelsen fascinerar honom och han börjar leka privatdetektiv för att ta reda på vart kroppen tagit vägen. Sedan är den nya filmen ”Maria Magdalena” också riktigt bra, tycker Tomas Andersson.

Varmt. "När temperaturen är uppe i 34–35 grader så är det ganska tufft att vara skådespelare. Vi har till exempel fått låna några hembygdsgårdar och andra tidstypiska byggnader och de är ju inte direkt luftkonditionerade", säger Tomas Andersson.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen och en av redaktörerna för Dagens kulturbevakning.

Fler artiklar