Det är inte så att Medelhavet håller på att förvandlas till dödens hav. Det är dödens hav. Bara sedan årsskiftet har tusentals människor drunknat när de gjort desperata försök att fly till Europa, för att de inte ser någon annan utväg bort från förföljelse, krig, fattigdom och svält. Den gångna veckans tragedi, som beräknas ha krävt 400 människoliv, är en i raden, och inte den sista. Tvärtom ökar flyktingströmmen över Medelhavet nu när vädret är bättre och chanserna att ta sig levande i land förefaller vara större.
Vi bevittnar en katastrof, inte långt borta på andra sidan jordklotet, utan i vår omedelbara närhet. Den utspelas i ett hav som många svenskar i likhet med andra européer ser som sitt, vid vars franska, spanska och grekiska stränder man vant sig vid att njuta av sol, värme och semester.
Det borde vara omöjligt att sitta med armarna i kors och betrakta det som sker. Det borde vara otänkbart att resonera i termer av att om man underlättar för flyktingarna att komma levande till Europa innebär det bara att ännu fler kommer att fly. Det borde vara en självklarhet för länderna inom EU att gå samman i en gemensam aktion för att lösa en situation som inget enskilt medlemsland klarar av att hantera.
EU omtalas ofta som ett fredsprojekt. Men om freden bara gäller de människor som råkat födas i något av unionens länder är den värdelös. Fredstanken, alldeles särskilt den som har kristna förtecken, är mycket större än så. Den måste innebära en utsträckt hand även mot den som står utanför.
Uttrycket ”Fästning Europa” om dagens situation används ofta. Det ger obehagliga associationer. Det myntades av Hitler och syftade på de befästningar som skulle omöjliggöra en allierad seger över Nazityskland. Hitlers fästningsbygge misslyckades. Efter att det hade gett vika och koncentrationslägrens fasor blivit uppenbara för omvärlden inleddes en räddningsaktion för att så många som möjligt av nazismens offer skulle få en chans att överleva. Båtlast efter båtlast anlände till den svenska kusten med utmärglade människor som fick vård och omsorg.
Då var det en självklar kärleksgärning. Nu behöver den upprepas för de människor som flytt från olidliga förhållanden i Mellanöstern och Afrika, som trängs i primitiva bostäder i ett Libyen statt i sönderfall och som är helt i händerna på cyniska och giriga människosmugglare som tar deras sista tillgångar och skickar ut dem på en farofylld färd över Medelhavet.
Om EU är ett fredsprojekt är det nu det ska bevisas. Om medlemsländerna bestämmer sig för att agera gemensamt kan Europa absorbera flyktingströmmen. Många kommer på sikt att kunna återvända till sina respektive hemländer, andra blir kvar och bidrar till det europeiska samhällsbygget.
Ett första steg: Gör människosmugglarna arbetslösa och tvinga dem att skrota sina sjunkande skepp. Skicka färjor och kryssningsfartyg till hamnarna i Libyen och andra nordafrikanska länder och evakuera de nödlidande. Agera nu, innan fler människoliv krävs.
