Joel Halldorf: Lewi Pethrus står mitt i det svenska 1900-talet

I sin porträttbok "Lewi Pethrus" från 1966 skriver journalisten Bobby Andström: "Ingen nu levande svensk man har under så lång tid haft så många belackare som Lewi Pethrus och samtidigt paradoxalt nog varit omgiven av så kompakt och reservationslös kärlek."

Denna paradox blev tydlig för mig när jag började studera Pethrus för femton år sedan. Omdömena radade upp sig i tydliga för eller mot.

Pethrus väckte känslor. Kärlek och tillgivenhet eller vrede och avsky.

Som person var Pethrus omvittnat omsorgsfull och charmerande. Han satte värde på sina medarbetare och kunde visa dem stort förtroende.

Olof Djurfeldt skriver i sina memoarer om Pethrus lyhördhet inför unga medarbetares synpunkter, och menade att det fanns en öppenhet för att också tycka olika – med tillägget: ”så länge Pethrus inte misstänkte att man gick bakom ryggen på honom”.

Bristande lojalitet var Pethrus stora trigger – det gjorde honom rasande. Han beskriver själv sitt heta temperament som sin största svaghet.

I de många striderna ville han stå upp för Guds verk, men ibland var det oklart om det var rörelsen eller sin egen ledarposition han vaktade.

Räkenskapens dag verkar han emellertid inte ha fruktat. Efter sju decennier som kyrkoledare lämnade han hela sin korrespondens till forskningen. Det var som om han ville säga: Jag är inte perfekt, men jag har heller inget att dölja.

En del lever fortfarande med frågan för eller mot Pethrus – lewipethrianer (ja, det fanns de som kallade sig det) mot Pethrus-kritiker. Men denna fråga tillhör en äldre generation.

I dag vet unga pingstvänner knappt vem Pethrus var. I kyrkan har de fått lära sig att fråga sig vad Jesus, och inte Lewi Pethrus, skulle ha gjort.

Och det är väl gott och väl – men varför ska vi då bry oss om historien? Vi studerar den inte för att moralisera eller av nostalgi, utan för att försöka förstå oss själva lite bättre. All historia är samtidshistoria, som någon sagt, och ett folk utan historia är som en människa utan minne: förvirrad, vilse och offer för ögonblicket.

Vems historia berättar man egentligen när man skriver om Pethrus? Pingströrelsens givetvis – men Pethrus hör inte bara hit. Berättelsen om Pethrus är även en del av en del av det moderna Sveriges historia.

Vi är kanske inte vana att tänka så.

Pingstvännerna har sett Pethrus som sin egen, och i historieböckerna om 1900-talet har han sällan fått någon plats. Här handlar kapitlet om 1900-talet om hur socialdemokraterna byggde folkhemmet. Detta var århundradet då Sverige blev modernt och, har det hetat, sekulärt.

Men Pingströrelsen växte, under Pethrus ledning, genom denna period. Man byggde kyrka, sände ut evangelister, startade tidningar och förlag och till och med ett politiskt parti.

Pethrus passar helt enkelt inte in i historien om hur Sverige avkristnas – ja, faktum är att hans liv ifrågasätter hela den berättelsen.

Om 1900-talet var århundradet då Gud dog och religionen avvecklades, varför finns de då där, alla dessa tungomålstalande civilsamhällesbyggare mitt i det förment sekulära folkhemmet?

Pingstvännerna utmanar den bild av svensk homogenitet som ryms i metaforen "folkhem". Det har alltid funnits grupper som inte ansetts passa in i den svenska modellen: romer, samer, psykiskt sjuka – och pingstvänner. Och i denna skara sticker pingstvännerna ut, inte bara för att man var högljudda, utan för att man ville expandera. Målet var inte att passa in i det sekulära folkhemmet, utan man drömde om att förvandla det till ett Guds hus.

Pethrus och pingstvännerna finns alltså mitt i den svenska moderniteten, men idén om det svenska 1900-talet som sekulariseringens århundrade har osynliggjort dem.

Om kyrkorna får sin rättmätiga plats i denna historia blir det uppenbart att temat för den inte är sekularisering, utan en växande mångfald.

Denna berättelse hjälper oss att förstå dagens Sverige bättre, nu när det är uppenbart för alla att religion är en kraft att räkna med.

Uppdelningen mellan religion och politik, eller kyrka och kultur, fungerar inte i praktiken. Kyrkan finns mitt i samhället – även om det funnits krafter som velat marginalisera oss, och interna röster som ropat att vi ska isolera oss.

Men kyrkans historia och identitet blir obegriplig om vi inte förstår vår omgivning, och Sveriges historia blir ofullständig om man inte förstår kyrkornas plats och bidrag.

Det finns inte två världar, utan en.

Joel Halldorfs bok ”Biskop Lewi Pethrus: biografi över ett ledarskap” kommer i augusti