För tidigt att leka “när var tar sin” i politiken

Hans språkbruk är alldeles för ofta i grövsta laget men inte sällan träffar prästen och satirikern Kent Wisti huvudet på spiken när hans sura gubbar kommenterar dagsläget. För visst säger det en hel del om debattklimatet “när man är spytrött på valrörelsen redan ett och ett halvt år innan valet”.

Tröttheten förstärks av att mycket lite handlar om sakfrågor. Svensk politik just nu ger osökt associationer till dansleken Skära, skära havren, där refrängen lyder: “När var tar sin och jag tar min och så blir udden utan”. Följt av de grymma ord som fått otaliga barn att falla i gråt under decenniernas gång: “Fy skam, fy skam för ingen ville ha na’ “.

Långt innan de stora valfrågorna mejslats fram, de politiska partiernas utspel gjorts och valkampanjerna fått form svallar debattens vågor högt om möjliga regeringsalternativ efter att svenska folket sagt sitt i september 2022. Inget parti vill bli “udden” eller “trollet” som det ibland sjungs, den som ingen vill ha. Det gäller att i tid positionera sig för att i bästa fall få plats i en regering, eller åtminstone ett avgörande inflytande på den politik en framtida regering kommer att föra.

[ Talmannen: Jag ger er 48 timmar att lösa det här ]

Det är inte konstigt att det blivit på det viset. Valet 2018 fick exceptionella följder med ett parlamentariskt läge som ledde till ett utdragen regeringskris. Den fick slutligen en lösning i och med januariöverenskommelsen mellan två regeringspartier och två stödpartier med sinsemellan vitt skilda ingångsvärden, där ingen är nöjd med helheten men där alla tvingas leva med resultatet av det som måste kallas kohandel.

Inget parti vill bli “udden” eller “trollet” som det ibland sjungs, den som ingen vill ha

—  Elisabeth Sandlund

Styrkeförhållandena mellan partierna, som de mäts i de täta opinionsundersökningarna, har inte gjort situationen tydligare. Värst är det för Liberalerna, där partiledarbytet hittills inte fått siffrorna att klättra över fyraprocentsstrecket. Också Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger farligt nära gränsen att åka ur riksdagen, även om det för KD:s del inte ser värre ut än vad det brukar mellan valen.

Ju mindre ett parti är, desto större är motivet att skicka signaler till väljarna om hur framtiden kan komma att te sig. Liberalernas Nyamko Sabuni har gjort ett tappert försök genom att tydliggöra att hennes parti inte tänker ställa upp på någon ny januariöverenskommelse och bli stödparti till en S-ledd regering. Det är djärvt i ett parti med krympande väljarbas där oenigheten om huruvida det är rätt väg att dra sig högerut är stor. Och det är naturligt att detta har satt fart på spekulationerna om hur Sverige kommer att styras efter valet.

[ Frida Park: Muller i L när Nyamko Sabuni sätter ned foten inför valet 2022 ]

Att väljarna redan innan de går till vallokalen har fått besked om vilka konsekvenser för regeringsbildningen deras röst kan komma att få är i och för sig positivt. Allianspartierna hade knappast segrat i valet 2006 om de inte klart deklarerat sina avsikter. Men en alltför tidig och alltför intensiv diskussion riskerar att förvandla politiken till en spelteoretisk övning där sakfrågorna får stå tillbaka. Det vore olyckligt i en situation när utmaningarna för det svenska samhället, inte minst de som coronapandemin satt strålkastarljuset på, är många och stora.