Signalpolitik i ny tappning öppnar skrämmande perspektiv

Vid söndagskvällens partiledardebatt i SVT hade Liberalernas Nyamko Sabuni placerats intill Stefan Löfven (S), Märta Stenevi (MP) och Annie Lööf (C). Helt naturligt, eftersom L har lovat att fullfölja budgetsamarbetet enligt Januariöverenskommelsen mandatperioden ut. Men samtidigt bisarrt, eftersom Liberalerna redan slagit in på en annan väg som partiet hoppas ska bära, kanske inte till himlen men väl till regeringsmakten – den som ska vandras tillsammans med Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD). Det blev tydligt tidigare samma dag, när det nya de fyras gängs gemensamma utskottsinitiativ i migrationsfrågan presenterats.

Sabunis uppfattning är att hon fått med sig de tre medvandrarna på Liberalernas politik, en fjäder i hatten för ett parti som parkerat sig på fel sida fyraprocentsgränsen i den ena opinionsundersökningen efter den andra. Jimmie Åkesson ser saken på ett annat sätt, ett historiskt erkännande av SD som jämbördig partner i partiets i särklass viktigaste fråga och ett steg på vägen mot det Sverige som SD vill se, där återvandring är ordet för dagen.

[ Hans Eklind (KD): Det finns en åsiktskorridor i svensk kristenhet ]

Oavsett synsätt är det uppenbart att utspelet handlar om signalpolitik i den högre skolan. Den är den här gången inte riktad mot människor på flykt som ska avskräckas från att försöka ta sig just till Sverige. På den punkten råder enighet. Det är belysande att ingen av partiledarna ens vågade antyda att det är med sorg i hjärtat som den tidigare generösa och humanitära migrationspolitiken nu överges för en av Europas mest restriktiva.

Nej, den här signalpolitiken riktar sig mot svenska väljare. I socialförsäkringsutskottet har M, SD, KD och L tillsammans majoritet och kan därmed genomdriva utskottsinitiativet. I riksdagen som helhet fattas det däremot ett avgörande mandat. Mycket tyder alltså på att utspelet inte blir mer än ett slag i luften – men ett slag som ger starka partipolitiska vibrationer.

Det är ett skrämmande perspektiv som inte bådar gott inför den valrörelse som de facto redan har startat.

—  Elisabeth Sandlund

Vad signalen framför allt visar är att Sverigedemokraterna nu ses som en samarbetspartner som andra. Den sänds med en häpnadsväckande och knappast oavsiktlig övertydlighet. Det finns andra ämnen som kunde ha valts för en första manifestation av den nya varianten av blockpolitik – kanske energifrågan, inte oviktig men betydligt mindre laddad, eller kriminalpolitiken, där analysen möjligen skiljer sig åt men enigheten är stor om åtgärderna.

I stället blev det migrationen, SD:s hjärtefråga nummer ett, det raster genom vilket partiet ser det mesta, i det svenska samhället. Ett exempel bjöd Åkesson på under debatten när han försökte leda i bevis att mäns våld mot kvinnor beror på importerade värderingar och inte alls är ett inhemskt problem.

[ Elisabeth Sandlund: Var det begravningen av Sverige som humanitär stormakt vi såg? ]

Att SD:s partiledare och hans anhängare är nöjda är inte förvånande, inte heller att Åkesson ser framför sig hur han ska leda sina nya vänner vidare på vägen mot det enhetliga Sverige med minimalt antal personer med utländsk härkomst som SD drömmer om och arbetar för. Det är ett skrämmande perspektiv som inte bådar gott inför den valrörelse som de facto redan har startat.

[ Frida Park: Är assimilering även KD:s mål? ]