Inte heller detta förslag kommer frälsa skolan, Ekström

Hur verklighetsförankrad är den svenska socialdemokratiska regeringen? Frågan har varit aktuell genom fusket med PISA-siffrorna och väcks igen när utbildningsminister Anna Ekström informerar om ännu ett förslag som ska mota den skriande lärarbristen i grind. Regeringen vill förbättra lärarutbildningen och underlätta för akademiker att skola om sig till lärare genom att införa en ny kortare kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) som leder till en grundlärar- eller ämneslärarexamen. Det är ett bra förslag. Men kommer det fungera?

Jurister och civilingenjörer nämner Ekström som exempel på sådana som kan tänka sig vilja bli lärare. Det vore förvisso utmärkt med lag- och teknikkunniga experter i skolan. Men hur troligt är det att just dessa, med omkring tio tusen mer i lön per månad än lärare, skulle känna för ett karriärbyte till skolans värld? En värld som därtill dras med stora arbetsmiljöproblem, bristande kompetensutveckling och svikande resurser? Även detta måste ju lösas.

Nu stämmer ju det som regeringen skriver på sin hemsida – visst har läraryrkets attraktivitet stärkts sedan 2013. Till och med fördubblats! Enligt den internationella undersökning som utbildningsministern hänvisar till när Dagens ledarsida efterfrågar källa har andelen lärare som anser att yrket har hög status i samhället ökat från fem till elva procent. Var tionde lärare menar alltså att yrket har hög status. Resten gör det inte. Detta kan jämföras med våra nordiska grannländer Norge och Finland där 35 respektive 58 procent av lärarna anser detsamma. Då blir de svenska siffrorna inte riktigt lika positiva.

Var tionde svensk lärare menar alltså att yrket har hög status. Resten gör det inte.

—  Frida Park

Visst kan finns det en poäng i att lyfta positiva trender. Negativa nyheter om läraryrket riskerar tyvärr att bli en självuppfyllande profetia. Och lärare är ju ändå ett av de allra viktigaste yrkena! Men fortfarande gäller att för att veta hur man ska styra för att komma dit man vill måste man veta var man är.

“Ja, mer måste göra mer för vi ska ta oss tillbaka till världens bästa och mest jämlika skola”, skriver Anna Ekström på Twitter. På ledarsidans fråga när Sverige hade världens bästa och mest jämlika skola uteblir svaret, men visst är det lätt att instämma i att mer behöver göras, kring detta finns det sannolikt total politisk enighet kring, men vad?

[ Sänkta krav i årskurs nio är fel ände, Ekström ]

Ska man tro den skoldebatt som dominerat den senaste tiden heter lösningen “stoppa friskolor i allmänhet och konfessionella sådana i synnerhet”. Nog ska skolor som missköts stängas. Gör det! Och justeringar i friskolesystemet för att komma till rätta med avarterna kan visst behövas. Men skolans samlade problem kommer knappast lösa sig av sig själv genom att friskolor stramas åt.

Slagsidan och det höga tonläge som länge varit rådande i debatten har tyvärr gett resultatet att en majoritet numera är emot. Men vilket parti värnar då rätten att välja en kristen friskola? S, MP och V är emot medan M, KD, C, L och SD är för. I och för sig har Richard Jomshof (SD) föreslagit att muslimska skolor ska förbjudas, något som vore ett klart avsteg från principen om en sekulär stat och enligt en religionsfrihetsexpert gränsar till religiös förföljelse.

Men med så många partier som är för konfessionella friskolor borde det väl märkas i den livliga debatten? Sorgligt nog inte.

För att veta hur man ska styra för att komma dit man vill måste man veta var man är.

—  Frida Park

Socialdemokraternas kongress sammanföll under hösten med en serie granskningar av “De religiösa skolorna” i Aftonbladet. Det är svårt att se det på ett annat sätt än som en välplanerad och tajmad medial attack. Men de andra, positivt inställda partierna som också kongressat i höst – de försvarade väl rätten att välja? Nej. Inte med ett ord. På frågan varför från Dagens ledarsida svarade en högt uppsatt anställd i KD “att risken var för stor – vi vill absolut inte förknippas med något som kan se ut som ett försvar av islamister”.

[ Frida Park: Fortsätt att värna rätten att välja skola ]

Här har vi alltså hamnat. På grund av ett debattklimat med hätska övertoner som påverkat opinionen som i sin tur får partier att tystna saknas det ett politiskt försvar av konfessionella skolor.

Den som tror att de stora och komplexa problem skolan dras med kommer lösas genom att förbjuda välfungerande konfessionella skolor bedrar sig grovt. Detsamma gäller den som förfäktar att en radda enskilda förslag – som att stärka läraryrkets attraktivitet eller underlätta för karriärbyte till skolan, nog så viktiga i sig – skulle vara nog. Svensk skolas kris beror på systemfel, ett som behöver ett väsentligen större grepp än punktinsatser. Det som behövs för att nå “världens bästa och mest jämlika skola” är inget mindre än en smärre revolution. En god början kan vara att tala sant om hur saker och ting egentligen förhåller sig.

[ Fredrik Wenell: Stefan Löfven riskerar att göra skolan religiös ]