Drevet mot Kronlid visar hur uselt det står till med religionskunskapen

Tydligen tycker en del att det är skrattretande att tro att en Skapare kan ha haft något med universums tillkomst att göra. Skrattretande och löjeväckande. Vissa menar även att det rentav är farligt. Så lät det när kristna Julia Kronlid (SD) föreslogs och valdes till andre vice talman i svensk riksdag nyligen.

Även om några protesterade mot talmanskandidaten för att de starkt ogillar SD:s politik var det tydligt att många lät sin protest handla om hennes kristna tro. Så också om Kronlids motioner angående sena aborter.

Mönstret känns igen från drevet mot Moderaternas Elisabeth Svantesson när hon blev arbetsmarknadsminister och senare vice partiordförande. Och visst är det ofta så, som Dagens gästkrönikör Markus Uvell skriver, att kristen tro, till skillnad mot muslimsk, ses som giltigt villebråd i Sverige. Men är kritiken mot Kronlid, som Kristdemokraternas Hans Eklind skriver på debattplats i Dagen, kristofobi?

[ Markus Uvell: Hetsjakten på Kronlid är feg, ohistorisk och respektlös ]

Vad som vanligtvis avses med “kristofobi” är den religiösa förföljelse och det förtryck vi ser mot kristna globalt. Inte minst när regimer torterar och fängslar troende och konvertiter. Det här är en alltför stor svensk blind fläck. Minns utrikesminister Ann Lindes (S) uppseendeväckande ignorans inför förföljelsen när hon som svar på Lars Adaktussons (KD) fråga om vad regeringen vill göra för dessa undvek att alls svara för att i stället försöka göra politiska poänger av Adaktussons röstande i EU-parlamentet. Att kritisera valet av Kronlid utifrån hennes kristna tro på en Skapare kvalar naturligtvis inte in i samma kategori som tortyr och mord för sin tros skull.

[ Debatt: Kristofobi inför öppen ridå när riksdagen valde andra vice talman ]

Risken med ett alltför lättvindigt bruk av “kristofobi” är att rimlig kritik viftas bort som “överdrivet”, “offerkofta” eller “orimligt”. Men Eklind har helt rätt i att vi måste vaka över oroväckande tendenser. Ett mer passande begrepp, som varken kan viftas bort eller sägas emot, är dock “religionsanalfabetism”. Gemene sekulariserad svensk och valda beslutsfattare, saknar alltsedan Ingemar Hedenius dagar alltför ofta språk och förståelse för trons genomgripande betydelse för individer och religiösa grupper.

Det är religionsanalfabetism som leder till att partier som islamistiska Nyans, som Steven Crosson skrivit om på ledarplats, kan växa till. Vårt postsekulära och pluralistiska samhälle blir en svår plats att navigera i när förståelsen för religion och religiösa mekanismer saknas i analysen.

[ Joel Halldorf: Religionen är synlig och här för att stanna ]

Denna ofta omedvetna okunskap stigmatiserar troende barn och unga i skolan. Dessutom skapas i samhället ett “vi och de” som riskerar att ytterligare bidra till polarisering. En riktigt tröttsam följd av religionsanalfabetismen är därtill antagandet att tro skulle vara oförenligt med vetenskap och forskning. I dessa Nobelpristider är det att rekommendera att faktiskt göra en genomgång av antalet pristagare, även inom det naturvetenskapliga området, som har en religiös bekännelse. En hel del sekulariserade svenskar skulle nog bli förvånade över summan.

Det är alltså rimligt att fråga sig om det är brist på språk och bildning kring tro, snarare än uppsåt att ge sig på just kristna, som är orsaken till att Kronlids tro på en Skapares inblandning häcklas.

Kan då kristna skapelsetroende bli talmän? Eller muslimska för den delen? Ska då NO-lärare få lära ut att evolutionsteorin är en teori bland alla andra? Ska de få vägra att säga “hen”? Ska kristna läkare få erbjuda sina patienter förbön i undersökningsrummet? Ska slöja förbjudas på barn? Även om vissa av frågorna kan besvaras med ett rungande JA eller NEJ, är det inte alltid så enkla gränsdragningar som svenska religionsanalfabeter vill mena.

Ansvaret för bristen på förståelse för tro och troende är inte enbart “det sekulariserade samhällets”.

—  Frida Park

Här finns kanske de riktigt allvarliga riskerna med ett samhälle som saknar förståelse för att tron är en del av en persons djupaste identitet och att den inte, likt en söndagskostym, kan hängas undan i garderoben när man går till jobbet på måndagsmorgonen. Om oförståndet leder till förenklade förklaringar – och drev mot troende. Om politiker lägger fram förslag som i praktiken innebär inskränkningar i religionsfriheten – något valrörelsen gav prov på. Fortsätter man utmed den vägen väntar i slutet oundvikligen förtryck.

[ Frida Park: Slöjtvång och slöjförbud två sidor av samma mynt ]

Men ansvaret för bristen på förståelse för tro och troende är inte enbart “det sekulariserade samhällets”. Uppgiften att förmedla kunskap om tro är ju rimligen de troendes! Den senaste tidens debatt visar vikten av att vi kränger av oss eventuella “offerkoftor” och sakligt visar varför tron utgör en omistlig del av en odelbar helhet. Oavsett om man är lärare eller politiker, centerpartist eller sverigedemokrat, muslim eller kristen.